En vattnig, beklaglig och fadd Nudersoppa

De enda som kan känna sig glada över samordningsminister Pär Nuders förslag är statens ämbetsmän. I de nya tilläggsdirektiven till den statliga Ansvarskommittén som redovisades i går på DN:s debattsida, lyser centraliseringsivern igenom. Enhetsstaten ska bestå och alla som ser en ökad regionalisering framför sig kan känna sig lurade. För Pär Nuder är det viktigare att makten utgår från regeringen än från folket.
Pär Nuder påstår förnumstigt att något mer radikalt uppdrag inte har setts sedan Axel Oxenstiernas dagar. Men det är lögn. Vad Nuder gör är att vidmakthålla och förstärka Oxenstiernas idéer genom att öka länsstyrelsernas befogenheter, stärka den centrala maktutövningen och säga nej till regionalisering. Axel Oxenstierna avskaffade all form av maktutövande kopplat till de svenska landskapen och ersatte det med en toppstyrd länsstyrelseorganisation, där landshövdingar och fogdar höll folket i herrans tukt och förmaning. Men trots att det har gått mer än 300 år finns det intressant nog fortfarande sörmlänningar, smålänningar och gästrikar i detta land.

Nuders förslag kan inte kallas radikalt eller ens vågat. Det finns starka skäl att ta avstånd från regeringens grundtankar att skrota landstingen och återigen slå ihop kommuner. I jämförelse med övriga Europa har Sverige stora kommuner och små regioner, vilket visar att Nuder är hopplöst omodern. Det är en trött och trånande nostalgisk socialdemokrati som lägger fram ett sådant uppdrag.
Det hade varit betydligt mer intressant om Nuder hade grubblat lite mer över hur ett demokratiskt styrelseskick ska se ut, där all makt utgår från folket. Välfärdsstaten organiserades i en tid med låg utbildningsnivå och utbredd fattigdom. Dagens utmaning består i hur man organiserar den offentliga makten i ett decentraliserat mångfaldssamhälle som tar sin början i individen och lokala sammanslutningar.
Kommunreformen på 1970-talet var fel. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att skolan, vården och omsorgen är bättre i Sverige än i länder med små kommuner och varierande system. Vad Sverige verkligen behöver är en regional nivå. Ansvarskommittén bör fundera på att överföra uppgifter som blir för tunga för små kommuner till den regionala nivån och därigenom bereda marken för mindre kommuner. Det ger medborgarna möjlighet till ansvar och verklig makt över den egna lokala miljön.
Man reparerar inte förtroendet för demokrati och folkligt deltagande genom maktkoncentration, där allt färre får allt mer att säga till om. Vad Sverige behöver är maktspridning. Det är hög tid för decentralisterna att blåsa till strid.