En vilsen flicka går i fällan

”En fager mö”, är en slags Lolitaroman placerad i ett av New Jerseys finare samhällen: Bayhead Harbor. Där, längs raderna av lyxiga villor och shoppinggator går en vilsen barnflicka från en helt annan slags plats, eller planet, nämligen arbetarklasshålan Vineland.

Övrigt2011-03-31 05:00

Under en av sina promenader beundrar hon en uppsättning röda spetsunderkläder i ett skyltfönster, när en främmande vithårig man plötsligt frågar henne vad hon skulle önska sig från butiken.
Med detta otäcka förebud börjar relationsthrillern om Katya Spivak och Mr Kidder, en aktad konstnär med ett mäktigt hus i stadens finaste kvarter.
Det hela utvecklas till en djupt störande historia om en sextonårings ”kärlek” till en sextioåttaårig gentlemannapedofil. Katya slits mellan motstridiga känslor av avsky och tillgivenhet gentemot denne man, i vilken hon ibland ser en kärleksfull pappa, ibland en öm älskare. Själv är han lika rovdjursaktigt likgiltig inför hennes välbefinnande som de andra män hon har haft missnöjet att träffa.
Joyce Carol Oates använder övertydligheten som ett instrument för att visa den totala maktobalansen i det udda paret. Underklass mot överklass, flicka mot man, obildning mot bildning.
Dessa extremer, som nästan tippar över i karikatyrer ibland, gör att jag spontant vill hävda att berättelsen är orealistisk. Varför skulle Katya ständigt återvända till sin förövare, hur elegant och belevad han än var?
Men det argumentet ekar en aning tomt när jag tänker på att barn och ungdomar – hur hemskt det än är – faktiskt hamnar i relationer som just den här, manipulerade av själviska vuxna.
Man kan konstatera att Joyce Carol Oates skapat ännu ett inkännande porträtt av en ung flicka på gränsen till avgrunden, men jag är ändå besviken över erotiseringen av huvudpersonen och den märkliga sagokänslan i romanen som stegras mot slutet. Metaforen av en glasblomma som påminner om ett flickkön, känns som ett hån mot allt vad god smak heter (tack, jag vet hur en snuskgubbe tänker).
Och som klasskildring betraktad inger romanen inget direkt hopp. Ända in i döden fortsätter härskaren att härska och positionerna förblir orubbade.
Jag hade ändå hoppats att Joyce Carol Oates, med sin stora begåvning, skulle befria sin Katya, i stället för att låsa in henne i den där förbannade gamla Lolitarollen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om