Hur mycket fria händer får en S-ledning av goda opinionssiffror? Inte i närheten av det mandat som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fick efter Moderaternas katastrofval 2002. Dagen efter vårpropositionen lyfter Socialdemokraternas nya ledning fram krav på egenansvar för arbetslösa - och genast spricker partiet på nytt i gamla motsättningar.
Inom Socialdemokratin pågår en ständig strid om huruvida a-kassan ska behandlas som en tidsbegränsad omställningsförsäkring eller som en längre försörjningsform för den som hamnat utanför arbetslivet. När Mona Sahlin lämnade sitt partiledarskap så var det en av de brandfacklor hon kastade in i partiets interna debatt: våga se över a-kassan, våga se sambandet mellan krav och ersättning. En som stöttade henne var Metallbasen Stefan Löfven.
Som partiledare lägger han in kravformuleringen i den debattartikel (DN 17/4) som sätter tonen inför Socialdemokraternas budgetmotion. Det är ingen slump. Även om det väcker rödbrusig ilska hos vänsterfalangen.
Artikeln saknar nya skarpa förslag. Det är mer en laddning med ord som ska sända utvalda signaler. Socialdemokraterna vill närma sig regeringen, triangulering brukar det kallas, i syfte att låna av dess framgångsrecept och rikta kritik mot utvalda delar av politiken. Det är trångt, trångt i mitten.
Precis som en gång Reinfeldt och Borg förändrade bilden av de gamla Moderaterna försöker den nya S-ledningen putsa bort de juholtska vingelstegen och lovar att förändra lite, hellre än mycket.
De räknar kallt med att en debatt om avskaffade jobbavdrag, återinförda fastighetsskatter och sådant som direkt slår mot hushållen, återigen skulle stärka bilden av Alliansen i skenet av det rödgröna. Mest känsliga för detta har storstadsväljarna varit - och utan dem vinns inga val. Det lärde sig Mona Sahlin den hårda vägen.
Osäkerheten kvarstår om hur omfattande mandat S-ledaren har. Hur mycket krav får en Socialdemokrat ställa? I vilket läge går de marxistiska delarna av partiet i spinn och vrålar nyliberalism?
Löfvens brottstycken till positionsförändringar ser hittills ut att vara mer yta än innehåll. Då har vi bara resonerat kring hans eget parti. Nästa steg är ju att redovisa vilka som är redo att bilda koalition i den mer Alliansnära andan. Mona Sahlin kan säkert redogöra för den huvudvärken – i detalj.