En vinglig flygtur i fredsbevarande syfte
I Partnerskap för fred ingår ett antal stater med ytterst tveksam demokratisk hållning. Ta Turkmenistan, en diktatur av närmast sovjetiskt snitt, eller ett mer näraliggande exempel som Vitryssland.
Sverige skulle alltså inte tveka att samöva med länder vars ledare både hårt och brutalt slagit ner demokratiska protester och förföljer oppositionella. Inte ens ett kontroversiellt bilateralt försvarssamarbete med Saudiarabien vållar regeringen tankemöda eller samvetsbesvär. Den som söker en enhetlig utrikespolitisk linje åker på en vinglig flygtur.
Visst kan Sverige avstå från att samöva med länder som vägrar hörsamma internationella lagar, överenskommelser och regler. Då finns en uppsjö av diktaturer som man inte borde öva fredsinsatser med, några av dem finner vi i listan över Partnerskap för fred. Men organisationen har ett gott syfte, precis som FN.
Sverige bör åtminstone kunna öva med andra demokratier, Israel är en demokrati. Under FN-flagg kan man i fredsbevarande insatser behöva samsas med regimer som ingalunda står på vänskapslistan. Men man fokuserar då på det allra viktigaste, fredsuppdraget. Sverige ska aldrig avstå från kritik mot ockupationen av Västbanken eller bosättarpolitiken. Att sväva på målet om samarbete i fredsbevarande syften, sänder däremot andra, mer märkliga signaler.
Det inträffade måste nog ses som ett politiskt spel inom socialdemokratin. Med dess interna Israel-debatt är det åtminstone förklarligt så här några dagar före första maj och allt. Den falang som tycker Göran Perssons regering är för Israelvänlig jublar. Hamas-segern har ju ruskat liv i åsikter som att socialdemokraterna minsann stödde PLO när den använde sig av terrorism. Utrikesdepartementets bleka kommentarer till höga Hamasföreträdares Sverigebesök understryker tvehågsenheten.
Under ett valår gäller det att bara stöta sig med de motståndare som hotar maktinnehavet. En symbolisk eftergift internt här och där håller leden i schack.
Så jobbar vi med nyheter