Ensam är inte stark när katastrofen drabbar

I kustområdena kring New Orleans och Mississippiflodens mynning är situationen fruktansvärd. Över en halv miljon människor står hemlösa efter att ha flytt eller räddats undan orkanen Katrinas härjningar, det lär bli ännu fler. Behovet av mat, vatten, mediciner och tak över huvudet är enormt. De amerikanska myndigheterna visade sig vara anmärkningsvärt oförberedda på orkanens förstörelsekraft. Trots de förhållandevis stora resurser och de förvarningssystem som fanns till myndigheternas förfogande.

Ödeläggelsen är enorm. USA ber därför omvärlden om katastrofhjälp. Många undrar säkert hur det kan komma sig att självaste supermakten USA inte klarar att hantera naturkatastrofens följder. Inte ens världens rikaste land har oändliga resurser. Kriget mot terrorismen, kriget i Irak och andra försvarssatsningar slukar enorma belopp, pengar som president Bush bland annat har valt att ta från andra utgiftsområden. Bushadministrationen anses dessutom principiellt eller närmast ideologiskt ha underdrivit riskerna med naturkatastrofer och den har även nedprioriterat anslagen till översvämningsskydd i New Orleans-området.
Baksidan av dessa politiska beslut är tydlig. Insatsen i Irak binder en stor del av supermaktens militära resurser, inte minst gäller det antalet soldater, vilket får återverkningar på hemmaplan. När laglösheten spred sig i katastrofområdena efter orkanen dröjde de militära insatserna. En stor del av nationalgardets trupper finns i Irak, övriga sattes inte i tid eller i sådan omfattning att de snabbt förmådde att stävja plundring och våldsamheter.
Följden blev att myndigheterna förlorade kontrollen i katastrofområdet. Helikoptrar som försökte undsätta nödställda tvingades vända på grund av att de blev beskjutna. Man kunde inte skydda alla dem som flytt till de särskilda uppsamlingsplatserna. Plundrare och våldsverkare härjade. Den ansvarige räddningsledaren i New Orleans går så långt att han kallar det en nationell vanära. Denna händelseutveckling kommer utan tvivel att påverka president Bushs eftermäle som president, att krafterna på hemmaplan var åderlåtna.

I orkanen Katrinas spår ser vi en mänsklig och ekonomisk katastrof, som pressar supermaktens resurser till det yttersta. Omvärlden måste göra sitt för att bistå USA i räddningsarbetet, i krishanteringen och i uppröjningsinsatserna. Precis som vid tsunamikatastrofen måste alla tillgängliga krafter sättas in för att rädda människoliv och försöka lindra katastrofens följder, såväl lokala som globala.