Erkänna stater – med förnuft

Centerpartiets och talespersonen Kerstin Lundgrens önskan om att erkänna en palestinsk stat må vara sympatisk och det är på tiden att partiet vässar sin utrikespolitiska profil. I det här fallet har Folkpartiet och Moderaterna sina skäl för en mer avvaktande attityd
(DN 15/1).
Att en stat kan etableras hänger i grunden på att USA låter bli att använda sitt veto, men den stora stötestenen är avsaknaden av ett fredsavtal. Avgörande problem måste lösas – inte minst frågan om Jerusalems status och exakt hur gränserna ska dras. Om nya väpnade konflikter ska undvikas, med tanke på historien.
En palestinsk stat kommer att vara i stort beroende av tillträde till den israeliska ekonomin och arbetsmarknaden. Varken Irak, Egypten, Syrien eller Jordanien lär göra några större uppoffringar för att släppa in arbetslösa palestinier
i de egna ekonomierna.
Om då FN kör över israelerna i generalförsamlingen, finns föga anledning för Israel att öppna gränser eller börja ta ned den mur som byggts upp under 2000-talet. Ett erkännande bör också gå hand i hand med en målmedveten fattigdomsbekämpning.
EU måste också få med sig USA i en samlad insats för att stoppa bosättarpolitiken.
Utan USA:s stöd händer inget. Det må låta försiktigt, men det måste till starkare diplomatiska påtryckningar på Israel och den palestinska myndigheten att slå fast fredsbevarande och tillväxtskapande principer.
Den sittande israeliska regeringen är en allt annat än idealisk förhandlingspart, men kunde Ariel Sharon utrymma bosättningar i Gaza, bör Benjamin Netanyahu förmås att göra något liknande på Västbanken.
Ingendera sidan kommer att bli överlycklig – men det är bara konstruktiva kompromisser som ger en palestinsk stat långsiktiga möjligheter att fungera.