Om en utomjording hade frågat vad en författare är hade jag åkt till Brooklyn och hämtat Paul Auster.
Inte för att den snart 70-årige Auster är bäst, mest nyskapande, har djärvast språk eller skriver de mest djupsinniga romaner. Utan för att hans språkliga handlag är så otvunget och rytmiskt och, framför allt, för att han är en så genuint duktig historieberättare.
2013 utkom "Vinterdagbok", Austers icke-kronologiska självbiografi som utgick från den egna kroppen och hur den ändrats genom åren. Två år senare är det dags för nya memoarer, mer traditionellt berättade och med den smått fantastiska titeln "Rapport från insidan".
Auster fokuserar på sina första drygt 20 år i livet och boken börjar mycket bra. Faktiskt oerhört bra på sina ställen. När Auster förmedlar sina tidiga minnen gör han det med betoning på själva varandet, på den märkliga känslan av att befinna sig i världen men också vara skild från den. Ett tema som han tagit upp i flera romaner, "Månpalatset" exempelvis.
Nära besläktat med detta tema är frågan om identiteten. Om människans märkliga dualitet, att vara en person och samtidigt betrakta den. Kanske är det därför Auster genomgående använder Du-formen. "Du var fem och ett halvt när din familj..." och så vidare.
Auster kunde ha valt det traditionella "jag". Eller det mer distanserade "han", som J M Coetzee gör i sin självbiografiska svit ("Pojkår" med flera). Men han skriver "du" och det är lika enkelt som det är ett berättarmässigt lysande val.
Paul Auster växte upp i en judisk familj i New Jersey. Han gillade baseboll, läste mängder av böcker, träffade sin blivande fru Lydia Davis, studerade i Europa och översatte poesi i New York. Men barndomens starkaste konstnärliga intryck fick han från filmer. Under rubriken "Två slag mot huvudet" refererar han, över ett sextiotal (!) sidor, handlingen i två filmer som för evigt rubbade hans värld ur dess bana.
Den ena filmen handlar om en krympande man. Den andra om en oskyldigt dömd förrymd fånge. Filmerna är, för den unge Auster, metafysiska chocker på temat identitet.
Men om Austers berättargeni gör till och med evighetslånga referat njutbara kan detsamma inte sägas om bokens avslutande del.
Den utgår från brev han skrev till Lydia Davis (som också kom att bli en erkänd författare) och är fulla av grubbel kring skrivandet, samtiden och hans egen dysterhet. Inget ont i detta, men i jämförelse med Austers romaner står sig verkligheten slätt.
Nej, "Rapport från insidan" bör läsas för dess inledande tredjedel. För Austers komplicerade förhållande till världen och för det okomplicerade sätt han förmedlar det på.