Samtidigt pågår en hätsk debatt på Svenska Dagbladets ledarsida om det svenska biståndets roll.
Socialdemokraterna anser att regeringen stjäl pengar från biståndsbudgeten genom att inkludera närmare en miljard i avskrivningar till fattiga länder, pengar som staten med stor sannolikhet aldrig hade fått tillbaka ändå. Exportkreditnämnden kompenseras med futtiga 52 miljoner, vilket är en rimlig uppskattning av skuldernas faktiska värde. Regeringen använder kreativ bokföring för att skära i biståndet.
Det luktar unket.
Historien förvärras av att Socialdemokraterna bara ifrågasätter pengavärdet på avskrivningen, men inte att skuldlättnaden går till förtryckande diktaturer. Det säger mycket om svensk biståndspolitik.
Majoriteten av årets avskrivningar går till Demokratiska republiken Kongo. Trots sitt namn rankas Kongo idag som ett av världens minst fria länder. Enligt Freedom House använder regimen ”brutalt våld, inkluderat mord, våldtäkter och bortförande av civila”.
Dessutom är ”oppositionspolitiker, människorättsaktivister och media måltavlor för attacker och förföljelser”, med ”mord och oförklarade dödsfall” som tydliga bevis. I Transparency Internationals korruptionsindex hamnar Kongo på plats 154 av 176 och kategoriseras som ”mycket korrupt”.
Värdet på avskrivningarna är irrelevant. Ingen kan väl påstå att situationen i Kongo förbättras av att en redan brutal regim får skuldlättnader, eller för den delen att pengarna därmed används på bästa sätt?
Enligt författaren Fredrik Segerfeldt är skuldavskrivningarna till Kongo bara toppen på ett isberg. Det svenska biståndet kan ha förvärrat den nuvarande krisen i Somalia, genom att rebeller och krigsherrar utnyttjar vår frikostighet. Grannlandet Etiopien använder medvetet bistånd som verktyg för att behålla makten. Att få bistånd att hamna i rätt händer verkar svårt.
I takt med att Kina vinner allt större makt på den internationella scenen försvåras dessutom möjligheterna för ett lyckat bistånd. När kineserna investerar ställs inga krav på mänskliga rättigheter eller demokrati. Tvärtom vill de gärna skicka den egna samhällsmodellen på export.
Då behövs en motpol och att västvärlden, mer än någonsing tidigare, tar hänsyn till biståndets effekter på fred och demokrati.
Den insikten verkar saknas i riksdagen.