Ett blått val med väldigt rött resultat

För Socialdemokraterna var valet ett historiskt nederlag. Ett ”katastrofval för arbetarrörelsen” som Folket (S) skrev på ledarplats.
Trots det styr partiet i fler sörmländska kommuner än före katastrofvalet.
Det finns minst tre starka anledningar till detta. En är Miljöpartiets framgångar, vilket har parerat röda väljarförluster. En annan är de mindre Allianspartiernas tillbakagång. En tredje är ett undermåligt Allianssamarbete på regionnivå.
När såväl Folkpartiet, Centerpartiet som Kristdemokraterna försvagas förlorar också Moderaterna. På många håll krävs i grunden även en vänskap med Miljöpartiet för att kunna få annan färg på kommunstyret än rött.
I Flen, Katrineholm, Strängnäs och i landstinget regerar i någon form blocköverskridande koalitioner. De rödgröna styr i Eskilstuna, Nyköping och Gnesta, de röda i Oxelösund och i Vingåker styr S i minoritet.
I Nyköping och Gnesta agerar MP tungan på vågen, åt det röda hållet.
Kommunalrådet i Trosa, Daniel Portnoff (M), kommer att känna sig ganska ensam i den regionala sfären av kommunalråd. Bara i Trosa kommun var Moderaternas framgångar så stora att Allianspartiernas tillbakagång i övrigt inte blev avgörande.
I Gnesta och i Nyköping har Henric Sörblad (M) och Jan Carle (M) fått se kommunalrådsposten förloras till rödgröna koalitioner. Portnoffs enda icke S-märkta motsvarighet är Jens Persson (C) från Strängnäs, men där styr C, FP, S och MP ihop.
I två traditionella S-fästen var det mycket nära maktskifte.
I Oxelösund fick S och V majoritet med mycket, mycket liten marginal. I Katrineholm gjorde Moderaterna och Socialdemokraterna upp om en gemensam koalition – och gav därmed såväl Alliansvänner som rödgröna kamrater på båten. En anmärkningsvärd följd av en valrörelse som verkligen har ställt de två stora partierna mot varandra.
Samtidigt som sörmlänningarna gav ett tydligt förstärkt förtroende till regeringen jämfört med valet 2006, fick alltså de lokala Allianspartierna oftare tummen ner än tummen upp.
Bara i Trosa och, faktiskt, i Oxelösund kan man säga att summan av Allianssamverkan var större än de enskilda partiernas valrörelser. Det var nära i Gnesta, men nära räcker inte.
Motgångarna manar till självkritik.
I varje fall för dem som föredrar blågrönt före rödgrönt.
Det har inte funnits någon Allians för Sörmland att tala om.
I landstinget har Folkpartiet valt att försöka påverka Socialdemokraterna i liberal riktning inifrån med Miljöpartiet som bisittare. Den här mandatperioden ska vi på allvar se vad det experimentet ger för resultat.
De många röda kommunerna kommer också att bli synliga i regionförbundets nya sammansättning. Allianspartier som nu ingår i majoriteter tillsammans med S kommer knappast kunna avvika särskilt mycket från den gemenskapen.
Traditionellt sett är Sörmland ett rött län. Men socialdemokratin har aldrig varit svagare. Vänstern är marginaliserad. Trots det är en överväldigande majoritet av de sörmländska kommunalråden socialdemokrater.
Om Allianspartierna i Sörmland inte ser det som ett misslyckande och ett stort bekymmer då är den samverkan inte mycket att ha.