Ett brandtal med besk ironi

Vid bardisken på Pariscaféet Jip’s samlas exilafrikanerna för att ta ett glas, diskutera politik och poängsätta förbipasserande kvinnors bakdelar. Huvudpersonen i ”Black Bazar”, en ung man från ”lilla Kongo” (Brazzaville), har till och med fått smeknamnet Rumpologen för sin förmåga att läsa av kvinnor genom att se hur deras ”B-sida” rör sig.
När berättelsen börjar har han just blivit bedragen av sin flickvän som lämnat honom för en simpel tamtam-spelare. Krisen får honom att börja skriva, trots dryckesbroderns tirader om att det där med att skriva inte är något för svarta (”För oss är det det muntliga som gäller, sagor från bushen och skogen, haren Leuks äventyr som man berättar för barnen medan elden sprakar och tamtam-trummorna ljuder i bakgrunden”).
Han tvingas också medge att hans manus varken innehåller män som åker ut på havet och fiskar eller kärlekshistorier i kolerans tid. Nej, han ”skriver som han lever och hoppar från det ena till det andra”.
Han skriver om det lågoktaniga världskriget hemma i hyreshuset, där rasismen och okunskapen spirar i trappuppgången och i soprummet. Han berättar om sina vänner: den haitiske författaren som försöker lotsa honom in i litteraturen med aningen för bestämd hand och ”araben på hörnet” som bekymrar sig för hur det ska gå för alla sådana som han nu när kineserna och pakistanierna tar över allt.
Alain Mabanckou är själv född i Kongo-Brazzaville och skriver på franska ”med afrikansk accent”, ibland med ett lite friare förhållningssätt till interpunktion och andra konventioner. I ”Black Bazar” förenar han den postkoloniala romanen med metaromanen och levererar en nästan oavbrutet rolig bok där handlingen mest framstår som en ursäkt för att få skriva fyndig dialog.
Det är lättläst och dansant, och den beska ironin ligger som ett generöst ölskum på ytan, men ”Black Bazar” är också ett indignerat brandtal om rätten att skriva och rätten att tolka sin egen historia.