Ett förenat Europa och en glädjens dag

Vi kan känna stolthet över att det svenska ordförandeskapet och även Nyköping har spelat en roll. Utrikesministermötet i Nyköping i maj 2001 var en milstolpe i den process som nu har lett fram till en förening mellan de baltiska länderna, Polen och sex andra stater i det forna Öst- och Centraleuropa och Västeuropa.
Uppdelningen av Europa efter andra världskriget mellan demokrati och liberalism å ena sidan och kommunism och diktatur å den andra, har varit förödande för Europas kulturella och intellektuella utveckling. Kommunismen har lämnat efter sig ett deprimerat samhälle som saknar det civila samhällets mest grundläggande strukturer. Fortfarande ser vi spåren av korruption och skövling av natur och miljö.
Det kommer att kräva enorma resurser från det gamla Europa om vi ska kunna leva tillsammans på lika villkor men alternativet skulle sannolikt kosta mångfalt mer.

För tio år sedan var Sverige en del av en liten nordeuropeisk ekonomi. Nu befinner vi oss i den mest centrala delen av den nya Östersjöregionen med 70-80 miljoner människor. Det betyder inte bara tillväxtmöjligheter med en ny stor marknad utan också betydligt hårdare konkurrens.
Visserligen är länderna äntligen överens om utvidgningen men det är nu som bekymren börjar, är det många som har sagt.
Det är förmodligen sant. EU saknar en konstitution som är anpassad till 25 stater och 450 miljoner människor. Västeuropa som är förhållandevis homogent måste nu komma överens med människor som ser världen från helt andra utgångspunkter och med andra värdegrunder.

Det hindrar inte att vi måste hälsa fredagens överenskommelse i Köpenhamn mellan EU och ansökarländerna med en enorm tillfredsställelse och konstatera att Europa har dragit ett slutgiltigt streck över 60 år av kommunistiskt vanstyre.