Säkerhetsrådet satt och velade alldeles för länge innan man kom till beslut. Ett snabbare agerande hade minskat den tid som den libyske diktatorn Muammar Khadaffis trupper och legosoldater hann begå omfattande övergrepp mot befolkningen.
Flera av de mest aktiva staterna i attacken mot Libyen drivs utan tvivel även av egna intressen. Främst Storbritannien, men även USA, har en räkning att göra upp med Khadaffiregimen. Sprängningen av ett Pan Am-plan över skotska Lockerbie 1988 är allt annat än glömd och förlåten. Samtidigt kan konstateras att Kinas och Rysslands motstånd mot ett angrepp bygger på lika delar egenintressen samt ett fullständigt ointresse för frihets- och demokratiperspektiven på upproren i Nordafrika.
Libyen är en oljeproducent i samma omfattning som Norge. Det är ingen överdrift att påstå att de två staterna har hanterat det svarta guldets möjligheter på radikalt olika sätt. Norge är ett av världens rikaste länder. Libyen har en rik diktator. En diktator som inte tvekar att bomba sitt eget folk.
FN-insatsen är nödvändig och det är bra att resolutionen skapar ett omfattande handlingsutrymme. Ingen ska tro att FN:s missiler eller flygattacker är ofarliga för civilbefolkningen. Även det internationella ingripandet kommer att skörda oskyldiga liv. Det smarta kriget har en anmärkningsvärd precision men är ännu inte tillräckligt begåvat för att eliminera misstag.
Hårt pressad använder diktatorn i Tripoli alla möjliga metaforer för att manipulera opinionen. Angriparna är "korsfarare" och "terrorister". I libysk tv förlorar "utlänningarna" varje gång. Då må vara mycket Bagdad Bob över Misrati Muammars tv-sända märkligheter, men förloppet är inte givet. Skiljelinjen mellan intervention och invasion, mellan befriare och ockupant dras till slut i betraktarens öga.
På senare år har omvärlden, via FN eller Nato, gripit in i konfliktzoner för att stoppa pågående blodbad eller förhindra framtida. Insatserna i Jugoslavien, Irak och Afghanistan har varit kontroversiella och omdebatterade. Likväl var det rätt att gå in. Det tände ett hopp om frihet, ett hopp om demokrati, en framtid utan diktatorer.
Khadaffiregimens dagar är nu räknade. Det är upp till FN-insatsen att göra det värt priset för alla de civila libyer som behöver beskydd. Alternativet att sitta vid sidan om och beklaga utvecklingen vore etter värre.