Kåsör. En som skriver kåserier. Det låter möjligen något mossigt i en värld där en avsevärd del av journalisterna på tidningarna skriver krönikor och där betraktandet av sin omvärld i allmänhet och navelskådande i synnerhet flyttat ut på bloggar och poddar.
Kåsör blir snarare som en markör från en tid där tidningar höll sig med personal vars uppgift just var att skriva underfundiga betraktelser av sin samtid – gärna med en liten knorr på slutet.
Cello, Bang och Kar de Mumma. Bara artistnamnen som användes under deras alster minner om en annan tid och andra karaktärer. För karaktärer, även de med pseudonymer, fanns det i kåserierna. Figurer som levde sitt eget liv och återkom, vecka efter vecka, år efter år.
Jag börjar så smått förstå mig på receptet. Jag behöver några figurer med rejäla karaktärsdrag som får återkomma i kåserierna. De behöver förstås lika rejäla tillmälen. Skepparn, Pianisten och Plåtslagaren kanske kan vara något? För att skapa sitt eget universum återkom ibland de gammaldags kåsörerna till en liten del av Sverige, oftast någon avgränsad del av Stockholms innerstad, där historierna utspelade sig. Något som de flesta i SN:s läsekrets antagligen struntar högaktningsfullt i, men hamnkvarteren i Oxelösund och Nyköping kanske skulle kunna fylla en motsvarande funktion.
Återstår då mitt eget artistnamn. Finns det någon trevlig krydda kvar att uppkalla sig efter?