Kanhända. Åtminstone under den första mandatperioden söktes säkert en ordförande som kan etablera något vettigt i ingenmansland om politiskt skyttegravskrig uppstår.
Men säg så här: det hade varit betydligt mer spännande om den historiska första permanenta ordföranden i EU.s ministerråd hade hetat Tony Blair.
I stället blev det den belgiske premiärministern Herman van Rompuy, en kristdemokrat från Flandern, vars framtoning är samförstånd och kompromisslösningar. Känslan är inte precis att EU varvar upp. Men mot bakgrund av den snåriga resa som unionen färdats för att få Lissabonfördraget och den nya strukturen på plats, är det inte förvånande att en samförståndspolitiker sätts i främsta rummet.
Det svenska ordförandeskapet verkar få mer beröm än kritik i efterhand för att ha lotsat unionen fram till en unison nominering. Fredrik Reinfeldt formulerar det som en ledare som ”ger utrymme åt alla, lyssnar på alla och skapar vinnare och inte förlorare”.
Tanken är dock att EU med dessa fasta poster – president och utrikesminister – ska få en tydligare, starkare röst i den globala politiken. På den arenan hade ett mer välkänt, ett mer färgstarkt namn haft ett försteg.
Ett namn som Tony Blair, om han nu var intresserad, föll säkert på den gemensamma valutan. Den förste ordföranden förväntades garanterat vara någon som omfamnar samarbetet i sin helhet. Kandidater från stater som inte ingår i eurosamarbetet föll därmed bort.
På utrikesministerposten blir en det en adlig brittisk socialdemokrat vid namn Catherine Ashton, förutsatt att hon godkänns av EU-parlamentet. För EU:s internationella anseende är det en nyckelroll. Sin erfarenhet till trots, är det svårt att säga på förhand vad hon kan åstadkomma på sin nya position.
När det gäller att tillfredsställa intressen kan man säga att det därmed blev full pott. Det blir en man och en kvinna. Det blir en höger- och en vänsterpolitiker. Det blir en politiker från en EU-entusiastisk stat och en från en betydligt mer EU-skeptisk. Och dessutom får det gamla, aristokratiska Europa sitt i form av en baronessa, om än blekröd rent politiskt.
Det sägs att lagom ska vara ett väldigt svenskt fenomen. Det stämmer inte.