Ett möte mellan generationer
Vi talar om allt möjligt; han mest om saker som ligger honom varmt om hjärtat och jag bland annat om hur det är att vara ung i Nyköping.
Han lyssnar spänt och förundras över alla nymodigheter som ditintills passerat honom obemärkt. Mannen är gammal. Verkar ensam. Han förlorade sin fru för ett flertal år sedan och har sedan många år tillbaka kämpat mot en svårare sjukdom och genomgått flera stora operationer.
Han kan knappt gå, men är lika klar i knoppen som för 50 år sedan och tillika munter som en gök, vilket han inflikar med jämna mellanrum. Att det skiljer två generationer mellan oss spelar under dessa få minuter ingen roll.
Efter en kort, intensiv tystnad utbrister han: Men du är ju faktiskt riktigt trevlig!, för att sedan snabbt titta ner en aningen generat i betonggolvet. Orden kommer som en total överraskning och jag blir varm inombords. Är det här det som menas med att bygga broar mellan generationer? tänker jag.
Av ren nyfikenhet frågar jag vad han menar och får till svars att hans bild av dagens ungdomar inte stämmer in på mig. Hoppsan, hur menar du då?, säger jag. Han berättar då om det han sett av Göteborgskravallerna där stenkastande ungdomar vandaliserade staden och helt plötsligt är han och jag inne i en het politisk diskussion.
Det hela slutar med att han dunkar mig i ryggen och säger Det verkar ju som om det finns råge i dagens ungdomar, trots allt!. En timme senare åker han iväg till sitt äldreboende och jag ser honom aldrig mer.
Detta omtumlade möte inträffade under min sommarpraktik på Nyköpings lasarett. Under fyra veckor fick jag förmånen att se hur vården fungerar och det har utan tvekan gett mig en ny och mer rättvis bild av denna kritiserade arbetsplats. Som praktikant fick jag mestadels ikläda mig rollen som den-som-gör-det-som-personalen-inte-hinner-med-i-sitt-stressiga-jobb, vilket i stora drag gick ut på att sitta och samtala med patienter och över huvudtaget stå till deras förfogande. Det kanske kan tyckas vara drygt och långtråkigt, men att just få stifta bekantskap med äldre, svårt sjuka människor är bland det mest intressanta jag varit med om i hela mitt liv.
Trots överbelastningar och personalbrist höll de anställda på avdelningen humöret uppe. Under fikarasterna var stämningen på topp och samtalsämnena var allt från Allsång på Skansen till Bruce Springsteens sexiga underarmar, vilket fick mig som kille att skruva mig en aning i stolen.
Jag har tidigare haft svårt att förstå hur personer väljer ett yrke inom vården där man tvingas jobba under stressiga förhållanden, låga löner och dessutom riskerar att bli utbränd, samtidigt som andra blir miljonärer av att göra hemsidor på internet.
När jag såg patienternas tacksamma blickar så förstod jag med ens dessa människor bättre.
De hjälper människor i nöd något som inte kan värderas i pengar.
Så jobbar vi med nyheter