Jag antecknade så jag fick kramp i fingrarna. Han som pratade oavbrutet hette Mikael och hade en diagnos. "Följer du inte ditt hjärta när du har adhd går allt åt helvete", sa han.
Vi tappade andan, fotograf-Sandra och jag. Vi trodde att vi skulle göra en vanlig intervju och hamnade mitt i en orkan.
Efter ett tag slutade jag anteckna. Det gick inte att hänga med längre. Go with the flow, tänkte jag.
Mikael Muhr hade vänt sin adhd till något bra och ville hjälpa oss andra att tänka nytt. Att adhd och dyslexi kan vara tillgångar. Att det går att förädla sina särbegåvningar istället för att kväsa dem.
Det var kul att lyssna, men någon riktig intervju blev det väl inte. I tidningen beskrev jag känslan:
"Att träffa honom är ungefär som att gå på lina i en rymdraket som skjuts upp från en startbana av sockervadd mitt i Niagarafallen".
När alla bara pratar om katastrofen i den svenska skolan brukar jag tänka på vad Mikael Muhr sa.
"Låt eleverna utgå från sina begåvningar och sin passion. När de följer hjärtat blir allt bra".