När Nobel dog var det största hotet mot mänskligheten storskaliga krig mellan Europas stormakter. Inbördeskrig var ovanliga, svält i fjärran länder sågs inte som ett problem och kolonialismen ifrågasattes ej. Begrepp som folkmord, totalitära stater och mänskliga rättigheter existerade inte. Miljöförstöring fanns inte ens på kartan. Hade Nobel levt i dag hade hans testamente med all säkerhet sett annorlunda ut.
Många av fredspristagarna är av annan sort än testamentet föreskriver. Ändå är de självklara val.
Lech Walesa, ledaren för fackföreningen Solidaritet, kämpade mot Sovjets förtryck och för Polens självständighet. Med hans hjälp blev Polen en demokrati och miljontals människor befriades från sovjetkommunismen.
FN:s fredsbevarande styrkor är en utökning av världens arméer. Men i länder med stora konflikter bidrar de till att stabilisera situationen och rädda människoliv.
Även Norman Borlaug som fick priset för sitt forskningsarbete inom agronomi borde räknas till berättigade pristagare. Borlaug uppfann revolutionerande metoder för att effektivisera växtodlingen och lade grunden för det moderna jordbruket. Utan dessa insatser hade en miljard färre människor kunnat livnära sig på dagens åkermark, det har räddat många länder från svåra naturresurskonflikter.
Allt detta var otänkbart på Nobels tid.
Därmed inte sagt att alla, såsom Al Gore och Barack Obama förtjänade priset. Men många andra har gjort det. Världen förändras ständigt och det gör även fredsinsatser. Klassiskt fredsarbete som sköts av medlare och hjälporganisationer är fortfarande viktiga men det finns ingen anledning att förminska de som kämpar för fred och mänskliga rättigheter på andra sätt. Tvärtom.
Alla krafter behövs för en bättre värld.