Infrastrukturminister Åsa Torstensson har onekligen en hel del att tala med Banverket och SJ om. När den spårbundna trafiken stannar, kostar det samhället stora pengar. Måndagens alla inställda avgångar gjorde att många inte tog sig till jobbet. Tack vare kommunikationsteknikens under kan fler i dag jobba hemifrån än vad som var fallet för bara 15 år sedan. Men många arbetsplatser – fabriker, sjukhus, skolor etcetera – är fortfarande direkt beroende av att de anställda är på plats.
Vinterväder borde aldrig vara en överraskning i Sverige. Klimatet är sådant att det blir rejäla snövintrar sisådär vart tionde år. Ändå är kommunikationerna så oerhört sårbara för den formen av väderlek. Att det blir så går delvis att förstå, men delvis är det närmast absurt att snarlika problem kan uppstå gång på gång.
Men de ansvariga skyller mest ifrån sig.
Vädrets makter är starka och drabbar utan nåd. När snöstormen rasar går det inte att upprätthålla normal trafik,
ibland kan det till och med vara så att allt måste ställas in. Yttre omständigheter sätter gränserna för vad som är möjligt. Men det finns annat som borde ha varit hanterat och förbättrat för länge sedan.
SJ har omfattande kommunikationsproblem. Inte bara ifråga om att klara de transporter man ansvarar för – utan också att i grundläggande kundserviceanda förse kunderna med löpande information. Det är – och har under lång tid varit – en direkt pinsamhet för det statliga bolaget.
Bilden av strandsatta tågresenärer som lämnas utan vettig information eller anständig kundkontakt är så gammal att tidningssidorna sedan länge har gulnat.
På den här punkten bör ägaren, alltså staten, agera. Extrem väderlek skapar extrema situationer, så är det. Men man kan ändå kräva följande: Bolaget ska ha kapacitet att klara informationsarbetet i den här typen av vädersituationer. Nätsidorna med information måste stå pall för ett omfattande kundtryck. Personalen på tågen måste få rimlig tillgång till kontinuerliga lägesuppdateringar för att också kunna informera passagerarna. I ett samhälle där pendlandet bara ökar, är detta ett måste. Detta bör ägaren – via ministrar och departement – kunna ställa krav på.
Infrastrukturministern måste också syna Banverket i sömmarna. Det är förståeligt att stora snöoväder skapar stora problem och att man då tvingas ställa in tåg. Men det vi har sett är att trafiken får allvarliga störningar även vid ett ”normalt” snöväder. Det kan inte vara något man bara ska acceptera. Visst kan det vara så att anslagen till Banverket behöver höjas, som en följd av decennier av eftersatt underhåll, men då måste skattebetalarna veta vad de verkligen får för pengarna.
Vägtrafiken drabbades också av störningar i ovädret. Det blev köer och i vissa fall kolonnkörning. Men spårtrafiken drabbades värre, allra värst var det för det spårbundna i Storstockholm. Detta, sett i ljuset av den snörika vinterns övriga påfrestningar, understryker hur utsatt ett samhälle är som enbart måste förlita sig till kollektivtrafik.
I vissa lägen är bilen det enda vettiga transportmedel som står till buds, även om det betyder förseningar och långsam trafik. Det finns därför välgrundade anledningar att kritiskt syna de politiska krafter som – utifrån miljöskäl eller annat – har som politiskt mål att privatbilismen i möjligaste mån ska avskaffas. Där är det själva tanken som behöver förnyas.