Ett tunisiskt hopp värt att vårda

De folkliga protesterna i Tunisien föder ett hopp om demokrati och politisk liberalisering. Nordafrika och arabvärlden i stort behöver demokratier med vidgade politiska friheter. Men inget är förstås givet. Efterspelet kan lika gärna leda till nytt elände i annan form.

Övrigt2011-01-17 05:00

Det styrande partiet RCD, under den nu landsflyktige ledaren Zine El Abidine Ben Ali, har gjort Tunisiens parlamentarism till en schimär, samtidigt som man har drivit en liberalisering av ekonomin. Partiets politiska idéer är grundade i socialismen, kombinerat med nationalism samt relativt sekulära principer. Progressiv familjelagstiftning har kombinerats med polisstat och politiska fångar.
Det brukar sägas att ekonomisk och politisk frihet bara kan gå hand i hand. Men som vi ser på andra håll i världen, Kina exempelvis, är det möjligt att, under en viss tid, genomföra ekonomiska och utbildningsmässiga reformer utan att öppna för motsvarande politiska fri- och rättigheter. För Tunisiens del framstår det som att det var de tilltagande ekonomiska svårigheterna med stigande arbetslöshet som ledde till de omfattande protesterna och Ben Ali-regimens fall.
Mer eller mindre totalitära styren utgör den absoluta lejonparten av Nordafrika och arabvärlden. Det var inte en slump av den flyende presidenten hamnade i Saudiarabien och inte i Frankrike. Vänskapsbanden till USA och Frankrike var aldrig lika starka som det till de saudiska shejkerna. Likar söker likar.
Kan folkliga protester välta makten i Tunisien över ända, kan det ske i fler stater i Nordafrika, som Algeriet och Egypten. En dominoeffekt är möjlig. Tunisien har betraktats som en västvänlig men auktoritär stat. Varken EU, USA eller västvärlden i allmänhet skulle applådera av lycka om de auktoritära regimerna ersattes av islamistiska styren med fundamentalism, religiösa tvångslagar och ett utbrett hat mot västerlandet på agendan. Det skulle leda till förnyat förtryck med andra förtecken.
En starkare ekonomisk tillväxt och en politisk liberalisering i Nordafrika vore å andra sidan ett efterlängtat scenario. Utrikesminister Carl Bildt (M) talar om vikten av att stärka de demokratiska processerna, så att de inte kan manipuleras på det sätt som har skett under den fallna regimen. Han jämför med de ”färgade revolutionerna” i Ukraina och Georgien, där auktoritära styren fick vika för folkets protester. Om dessa kan sägas vara parallellfall, kan vi också dra slutsatsen att utvecklingen efteråt ingalunda blir en dans på rosor. Men de bär på ett spirande hopp värt att vårda.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om