Ett under av spontanitet
Författare, fyrbarnsmor, feminist, före detta bondmora och gammal journalist. Katarina Mazetti har sannerligen gjort en hel del i sitt liv. Men hon är noga med att påpeka att hon inte har gjort allt samtidigt.
Hon är i Nyköping för att prata om sitt författarskap, och senaste boken Familjegraven, som kom i början av sommaren.
Tåget är tjugo minuter försenat så vår pratstund blir kort. Men Katarina Mazetti klagar inte på den statliga järnvägen. Hon bara konstaterar att det nog var för mycket folk på tåget.
Överhuvudtaget så klagar nog inte Katarina Mazetti så mycket alls. Men det är bara en känsla hon utstrålar och inget vi vet för sant. Hon protesterar i alla fall inte när fotograf Fougstedt prompt ska få henne att posera på Åhlénstaket med Nyköpings skyline i bakgrunden och bilens strålkastarljus mitt i nyllet.
Men vem är då Katarina Mazetti?
Ja du, den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Det undrar jag varje morgon.
Men om jag ska försöka ge dig ett svar så har jag varit många saker. Jag har varit radiojournalist i 15 år. Nu är jag bara författare. Det har jag varit i tre. Och så är jag mamma också, säger hon och målar läpparna samtidigt som hon pratar.
Hon pratar fort, men inte överdrivet mycket, och borstar antingen håret eller ritar på hotellets anteckningsblock samtidigt som vi pratar. Ett självporträtt, ser det ut som.
Hon debuterade med barnboken Här kommer tjocka släkten. Vuxendebuten kom med Grabben i graven bredvid, som senare blev film, och lästes av en stor skara människor. Ännu fler såg filmen. Det hela beskriver hon som overkligt, men säger att det inte är någon slump att till exempel många dyslektiker i stort sett sträckläste den.
Jag slipar mycket på texterna, och väger varje mening noga tills den låter bra i munnen. Jag har haft bra träning från radion, där kan man inte säga krångliga saker, för då stänger lyssnaren av.
Det lättillgängliga språket och den humoristiska tonen i hennes böcker har gjort att de i kritikerkretsar inte har setts som god litteratur. De kanske funkar i hängmattan, men seriöst det är det då rakt icke.
Det där retar jag mig på. Bara för att det är lätt att läsa behöver det inte vara lätt att skriva. Och det är ett problem att det anses att skämt inte kan vara seriöst, säger hon allvarligt och fortsätter:
Huvudsaken är väl att folk tycker om att läsa. Men kritiker är humorfober, och det är de flesta författare medvetna om. Det är den accepterade stilen. Åh, det är så lantligt och töntigt.
Men Katarina Mazetti bryr sig inte så mycket om kritikerna. Hon läser recensioner, men skriver alltid en egen recension först.
Så att jag vet vad jag själv tycker, förklarar hon.
En ny bok är på gång, men vad det blir kan hon inte säga, och inte heller om det blir en ny bok om Desirée och Benny.
Det är svårt att svara på. Sist svor jag i sten att det inte skulle bli någon fortsättning, men det blev det ju. Så jag kan varken säga ja eller nej. Det blir säkert en fortsättning. Men, hur skulle det gå till....?
Så jobbar vi med nyheter