EU går vidare men problemen kvarstår

EJa-sidan vinner den andra irländska folkomröstningen. Allt är alltså frid och fröjd – och EU kan nu dundra vidare in i framtiden?
Icke.
Det irländska omtaget visar på en besvärande trend, att det krävs flera folkomröstningsförsök för att nå de resultat som unionen behöver för att utvecklas. Det minskar inte precis det mentala avståndet mellan medborgaren och makten. Detta är ett stort bekymmer.
Samtidigt är det bra att EU:s grundlag nu kan komma på plats – om Polen och Tjeckien klubbar igenom förslaget. Att hantera grundlagsfrågor via folkomröstningar där allt eller inget gäller, är en oklok strategi som mer än något gynnar polarisering. Det är lätt att insinuera dolda agendor och att driva negativa kampanjer i en sådan här fråga, eftersom det är ytterst svårt att överblicka alla detaljer i fördraget. Det torde vara för sådana ärenden som vi har folkvalda, representanter som på heltid ska syna komplicerade ärenden i sömmarna och kunna ställas till svars inför väljarna.
Kommissionären Margot Wallström har under den gångna mandatperioden haft uppdraget att föra medborgarna och unionen närmare varandra, att öka insikten om och förståelsen för vad som sker i kommission och parlament. Antagligen också att öka Brysselapparatens förståelse för sina medborgare. Men resultatet är som bäst magert. Det som till slut avgjorde på Irland var troligen att medborgarna ser värdet av en bred union i svår kristid, där en ensam stat, likt Island, lätt kan råka riktigt illa ut.
Men EU är fortfarande för slutet och von Oben. Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair kan bli den första permanenta EU-ordföranden, en post som Lissabonfördraget inför. Han som kommer från ett ofta EU-skeptiskt land, kan kanske lyckas att förena EU-optimism med sund skepsis, vilket tycks vara nödvändigt. För Brysselbyråkratins vindlingar med hemligstämplingar och administrativ elitism, inklusive delar av politikerkulturen, är en avgörande faktor bakom klyftorna mellan medborgare och union. Det ska inte vara möjligt att sopa skandaler under mattan bara för att de är pinsamma för makthavare, något som tyvärr har gjorts mer än en gång.
Ett avgörande område är därför EU:s genomskinlighet och medborgarens rätt till insyn, integritet och påverkan. Bara med en öppnare union – gärna med någon form av såväl meddelarskydd som offentlighetsprincip – kommer det att finnas en chans att vinna förtroende nog att inte behöva ställa samma fråga om igen i väntan på ”rätt” svar.