Den europeiska valutan har två sidor. Som myntet. Den ena är den ideologiska. En kontinent, en valuta, utan gränser och utan hinder. Idén är hoppingivande, framtidsoptimistisk. Den som handlar med sina grannar kommer lättare överens med dem, än den som stänger dörrar. Den andra sidan är den rent ekonomiska. En kontinental valuta kräver att alla som ingår i den underordnar sig dess regelverk. Så har det inte varit. De första som ruckade på principerna var de stora staterna, Tyskland först av alla följt av Frankrike. Lite större budgetunderskott skulle väl inte vara så farligt. Jojo, fråga Grekland.
Den grekiska ekonomin är i dag bankrutt. Frågan är bara hur man ska lösa dess skulder och skuldräntor. Grekerna tvingas att minska de offentliga utgifterna och sälja statlig egendom. Att devalvera, som hade varit lösningen på drachmerns tid, är inte möjligt. Kan de grekiska räntekostnaderna minska, minskar också trycket på den grekiska ekonomin.
Tyska och franska banker som köpt grekiska statspapper får kallsvettas, i hopp om att den tyska regeringen kan hålla skuldspöket och kreditförlusterna borta åt dem. Att låta Europeiska centralbanken säkra pengaflödena genom att trycka mer pengar, går ett tag. Men lägg till Portugal, Spanien... och inflationspressen på det. Hur länge?
I spåren av den senaste krisen ser vi en återhämtning i världsekonomin. Men alla vet att resan uppåt inte är given. Hittills har de stora makterna, inte minst USA:s kongress och president, valt att skjuta räkningarna på framtiden. Så länge det kan gå att hantera de svåra frågorna med lindrigt besk medicin kommer det att bli så. Den kreativa förstörelsen får vänta.
Sveriges ekonomi må vara stark, men påverkas förstås av utvecklingen inom euroländerna. För bara några år sedan hade Irland en statsskuld på 25 procent av sin BNP, sedan kom bankkris och bostadskris och följdes av stora budgetunderskott och en statsskuld på 90-100 procent av BNP. Det är inte konstigt att finansminister Anders Borg kommer med ständiga pekpinnar till banksektorn att hålla sig i skinnet.
Svenskarna vet sedan 90-talskrisen hur illa man kan må när valet står mellan fortsatt sjukdom och riktigt, riktigt besk medicin.
Euron symboliserar myntets båda sidor
Ni vet hur det går till. Ett sjukt barn behöver medicin. Föräldrarna försöker först övertala, sedan locka med att det inte är så farligt. Medicinen blandas med något som delvis döljer smaken. Fungerar inte det, återstår bara argumentet att det här må vara äckligt, men det smakar betydligt bättre än alternativet. Så är det för euron.
Så jobbar vi med nyheter