EU:s framtid kan inte vänta längre
Det område som Sverige som ordförandeland lyckades mindre bra med eller inte alls, var EU:s framtidsfrågor. Detta trots att Sverige hade ett uppdrag att starta diskussionen om hur EU skall styras när antalet medlemsstater i det närmaste fördubblas.
Detta har Olof Petersson kritiserat Persson för tidigare. Det finns anledning att upprepa den kritiken i förhoppning om att han och övriga statsråd, liksom politiker från andra partier, nu förmår att lyfta frågan.
Ett avgörande vägval för EU är om man skall gå i mer federal, det vill säga överstatlig, riktning eller om samarbetet även fortsättningsvis främst skall vara mellanstatligt.
Det finns anledning att erinra om att just frånvaron av bestämda gränser för EU:s rätt att intervenera i vad som traditionellt varit enskilda medlemsstaters inre angelägenheter är ett av de största stegen mot mer överstatlighet.
I förbundsstater som Tyskland och USA anses ordentligt genomarbetade och fast förankrade regler vara ett skydd för delstaterna.
Så skulle mer av federalism kunna fungera också inom EU. Men steg i den här riktningen, mot mer av klart angivna spelregler för relationen mellan EU och dess medlemmar, måste i så fall paras med mindre av klåfingrighet och vilja till detaljstyrning.
Men vad de fyra debattörerna i Dagens Nyheter, liksom även EU-kommissionen i en nyligen avlämnad vitbok, mest ägnar sig åt är hur samspelet med andra politiska aktörer än regeringar och parlament skall utvecklas. Det är klokt.
Det är svårt att tänka sig en nationell demokrati utan aktivt deltagande från folkrörelser, politiska partier, intresseorganisationer, enskilda debattörer och sist men inte minst en intresserad allmänhet. Att flertalet av dessa ingredienser saknas i EU är en av samarbetets största brister och förmodligen en av de viktigaste förklaringarna till EU-projektets dåliga förankring i folkdjupet. För detta bär även medier och kulturinstitutioner ett viktigt ansvar.
Så jobbar vi med nyheter