Exit Mourinho vilken väg tar Chelsea nu?

Så fort engelsk fotboll kommer på tal på sportredaktionen brukar kollegan Hellqvist snabbt yla Boring, boring, Chelsea med adress mig. Londonklubben har varit mitt lag sedan jag som mellanstadieelev fick börja spela gängfotboll i ett lag som kallade sig just Chelsea.
Att det har varit ett allt mer trist spelande lag och en allt mer frustrerad José Mourinho man sett vid lagets bänk är helt klart. Kanske var det därför inte så konstigt att han lämnade storklubben.
Det senaste året har Chelsea mest handlat om honom, inte om alla världsspelarna på plan. Hans ego har bara blivit större och större. Ryktena säger ju också att han lär kalla sig själv för The special one. Jämför hans fram-
toning med exempelvis Arsene Wenger i Arsenal. Rätt
stor skillnad.
Spelet har tvärt om blivit sämre och sämre. Jag tror att han inte hade några nycklar till hur laget skulle få det
offensiva spelet att fungera. Det krävs massor av offensiv konstruktivitet för att lösa upp motståndarförsvar som backar hem med alla spelarna på egen planhalva. Något som Chelsea fått möta mest hela tiden.
Första året av Mourinho-styret syntes en klar speltanke. Två yttrar och starkt kantspel skulle rasera motståndarnas försvarsmur. Men ju längre tiden gått desto längre från den idéen har han hamnat. Och något nytt har han inte
visat upp.
Samtidigt är det inte bra om det är ägaren som ska styra laget. Att Rysslandsmiljardären Roman Abramovitj själv tar initiativ till inköp av spelare och ledare är inte bra. Att israelen Avram Grant, som handplockades av Abramovitj
i somras, nu tar över har säkert påskyndat Mourinhos uttåg. Är det för att ryssen ska få större inflytande på spelet är Chelsea illa ute och visar att han har minst lika stort ego.
Mourinhos facit, två ligamästerskap, två ligacupvinster och en FA-cupvinst, är ett bländande resultat även fast Europaframgångarna uteblivit. Men för ägaren var det tydligen inte nog. Bara så nye Grant vet vad som förväntas av honom. Snacka om krav.