Exit Tony Blair
När jag var i Manchester 1997 och bland annat bevakade det brittiska valet gick det inte att ta miste på entusiasmen bland Blair-anhängarna. Den nye s-ledaren stod för en attityd som lockade nya väljarkategorier, vilka tidigare aldrig tvekat att stötta Margaret Thatcher och därefter John Major, de konservativa Tories som under lång tid dominerat politiken.
Tony Blair var en politisk guldgosse, som var inrikespolitiskt populär och samtidigt bytte ut en gnällig EU-syn mot en mer konstruktiv hållning. Han förde Storbritannien närmare Europa och närmare USA. Glansen höll i sig även när han markerade samsyn med den nye, konservative amerikanske presidenten George W Bush, ett stöd som ledde fram till avsättandet av Iraks diktator Saddam Hussein.
Men få krigförande ledare vinner i popularitet. Kriget i Irak blev aldrig fullt ut det befrielsekrig som Tony Blair satsade sin trovärdighet och popularitet på. Diktatorn föll, men de befriande trupperna fastnade i ett av kaos och våld sönderslitet demokratibygge.
Med Tony Blair har USA och Storbritannien funnit varandra i utrikespolitiken, inte helt olikt 80-talets Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Intressant nog valde Tony Blair en äkta George W Bush-formulering när han tillkännagav sitt avgångsdatum, 27 juni. Han säger vara tacksam för att ha fått leda den bästa nationen på jorden.
Inrikespolitiskt har Tony Blairs popularitet tvingat det konservativa partiet till ideliga omprövningar. Tony Blairs efterträdare, sannolikt Gordon Brown, får ta över ett parti med sviktande stöd och tyngande politiskt bagage. Toryledaren David Cameron har alltså alla chanser att lansera det nya Tories, nu när den gamle förnyaren har gjort sitt i brittisk politik.
Oavsett vem som vinner blir frågan om hur länge Storbritannien ska ha kvar sina trupper i Irak, den allra svåraste. Kanske är det ett beslut som Tony Blair är glad över att inte behöva förknippas med.
Så jobbar vi med nyheter