När vi i efterhand summerar den senaste veckans rapportering är slutsatsen i grunden god. Analyser av Anders Behring Breivik som person har varvats med reportage om hans personliga åsikter och de åsiktsrörelser som delar hans värderingar. Psykologer och samhällsvetare har turats om att ge möjliga förklaringar till dådet.
Så var det inte när Taimour Abdulwahab genomförde sjävmordsbombningen i Stockholm i julas. Då handlade reportagen till övervägande del istället om muslimsk extremism och de åsiktsmiljöer han rörde sig i.
Vi behandlar ett muslimskt terrordåd betydligt annorlunda än ett kristet.
Samtidigt präglas samhällsanalysen efter Utöyamorden av en lätt naivitet. Intrycket verkar vara att högerextrema och rasistiska åsiktsströmmar enbart odlas i små, marginaliserade grupper.
Inget kunde vara mer fel.
Enligt SOM-institutets mätningar instämmer tolv procent av alla svenskar, mer än var tionde, i påståendet att de skulle ogilla att få en invandrare ingift i familjen, 36 procent tycker att de finns för många utlänningar i Sverige. Grundläggande kunskaper i statistik säger oss dessutom att ja-svaren på sådana kontroversiella frågor ofta underskattas.
Tyvärr har de dystra siffrorna dolts under glada rubriker som ”svenskarna alltmer positiva till invandring”. Att utvecklingen går i rätt riktning är glädjande, men när hundratusentals svenskar fortfarande reagerar med olust på tanken att få utländskt blod i familjen finns ingen anledning att hurra.
Därtill växer också den öppna extremhögern.
Ett nynazistiskt parti, Svenskarnas Parti, har lokalt vuxit sig starka nog att ta sig in i Grästorps kommunfullmäktige, Nationaldemokraterna samlar tusentals röster nationellt. Senast för tre år sedan vandrade hundratals nazister både genom Lunds och Stockholms gator för att hedra Karl XII. Lägg därtill att ett parti med rötterna i extremhögern sitter i Sveriges riksdag. Vi tenderar att underskatta högerextremismens omfattning i vårt eget land. Samtidigt överskattar vi stödet för den extrema islamismen.
2007 gjorde den norska tankesmedjan Liberalt Labortorium en undersökning om den islamistiska extremismen. När norrmännen fick gissa trodde de att 43 procent av landets muslimer ville införa sharialagar och att två tredjedelar upplevde det norska samhället som omoraliskt. De verkliga siffrorna visade sig vara 14 respektive 15 procent.
Därtill trodde normännen att 62 procent av muslimerna deltog i religiösa ceremonier varje vecka och att bara 38 procent ville integreras i samhället. Undersökningen visade att ynka 18 procent var religiöst aktiva medan hela 93 procent ville integreras. Än fler ansåg dessutom att ansvaret för en bättre integration låg på invandrarna själva.
Siffrorna borde inte överraska. Märkligt vore det om hundratusentals människor hade flytt till Norden för att bosätta sig i länder som de i grunden föraktar.
Både extremhögern och shariaförespråkarna är allvarliga hot mot det öppna samhället. Men medan det förstnämnda ofta ses som ett undantag, något perifert, kopplas de radikala islamisterna ihop med hela det muslimska samhället. Vi använder dubbla måttstockar.
Lika lite som vi tjänar på att ignorera allvarliga hot, lika lite tjänar vi på att överdriva dem och skuldbelägga minoriteter. Terroristdebatten måste bli mer nyanserad.