Under krisåret 2009 vände medlemsutvecklingen något, men den grundläggande problematiken bakom de minskande medlemstalen finns alltså kvar för fackförbunden.
Det beror inte på att fackförbunden har agerat okritiskt mot regeringen. Tvärtom. Både LO och TCO-ledningen har mer än något annat agerat språkrör åt oppositionen under de senaste fyra åren. Den partipolitiskt färgade fackliga aktiviteten skadar mer än den gynnar medlemstalen. Medlemmarna genomskådar förstås när företrädare springer mer partiärenden än annat. LO och TCO har högst andel medlemmar som är tveksamma om ett fortsatt medlemskap. Det borde stämma till eftertanke och omprövning.
Sifo-undersökningen visar att de som funderar på att lämna facket främst är yngre män i storstäder. Ska vi tro på Dagens Arbete har dessa unga män en ”hög tro på sin egen förmåga och tvekan inför fackets traditionella budskap. Man tror mer på individuella lösningar framför kollektiva och den personliga nyttan av medlemskapet är därmed avgörande.”
Det är nog så, även om det inte nödvändigtvis behöver vara storstadsbor som landar i den slutsatsen.
Samtidigt bör man komma ihåg att den svenska modellen bygger på förhandlingar mellan två jämstarka parter, arbetsgivare och fack. Om den ena parten inte förmår att samla sina medlemmar eller har urholkat förtroende för det man tar sig för, påverkar det hur hela modellen fungerar.