Facklorna brinner för det toleranta samhället

Runt om i Sverige hedras i dag minnet av kristallnattens offer. Det är en manifestation för ett samhälle fritt från rasism, hatbrott och främlingsfientlighet. Bland deltagarna finns även nätverket för flyktingamnesti, en växande rörelse för en mer human flyktingpolitik och värdigt mottagande i Sverige.
I dag väntas samtidigt riksdagen fatta beslut om en ny utlänningslag, en amnesti-light, som ska gälla under fyra och en halv månader till dess att utlänningsnämnden läggs ner och ersätts med domstolar. Den nya lagen ska ge flyktingbarnen en ny chans att stanna . Men lagen är suddig och oklar. Vårens fempartimotion - från folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna, vänstern och miljöpartiet - om en ren amnesti var enklare. Det var något som alla kunde förstå och som myndigheterna lätt kunde följa.
Den nya utlänningslagen väntas dock innebära att många familjer får stanna. Det handlar om familjer som trots avvisningsbeslut inte har kunnat återvända hem samt om flyktingfamiljer, gömda eller inte, som har vistats länge i Sverige. Hur många människor det i slutändan handlar om är svårt att få säkra uppgifter om eftersom varje uppehållstillstånd även inkluderar viss anhöriginvandring. Det är dock tillräckligt många för att vi ska få en debatt om trångboddhet och brist på bostäder.

Politiker och myndighetspersoner oroar sig över att människor som är helt nya i landet ska få börja sin första tid med att bo på hotell eller andra tillfälliga boenden. Och visst kan man förstå oron i Malmö, som av naturliga skäl har blivit en tillflyktsort och tar emot många invandrade familjer som vill rota sig där. Rosengård har blivit symbolen för socialdemokraternas misslyckade flyktingpolitik, med hög arbetslöshet och bostadssegregation, där individerna har upphört att existera och har reducerats till att bli en del i ett kollektivt samhällsproblem. Men det är inte bostäderna som är problemet utan vår oförmåga att se varje människas behov och egna tillgångar. Samma typ av avhumanisering som tar sitt uttryck i kravallerna i Paris.

Vad vi inte får glömma är att de flesta människor redan finns här, men de syns inte. Det betyder inte att samhällets problem med att ge dem förutsättningar att leva sina liv, uppstår först i den stund som de blir en siffra i befolkningsstatistiken. De finns ju mitt ibland oss. Facklorna som tänds här i Nyköping i kväll ska påminna oss om att se alla de som samhället inte ser.