Fantasieggande färd genom hjärnans rutnät

Frågan allt kretsade kring var: Hur kan en fysisk hjärna ge upphov till ett medvetande? Hur kan en serie biokemiska reaktioner, hur komplicerade och snillrikt funtade de än är, skapa upplevelse? Hur görs det språnget?
Vetenskapsjournalisten Jonathan Lindström har funderat längre än jag. Läst fler böcker, intervjuat forskare. Hans nya bok ”Medvetandets gåta” är en snårig men fantasieggande upptäcktsfärd i hjärnans rutnät. För det är ju i hjärnan man brukar börja. Det är svårt att argumentera för att det mänskliga medvetandet har sitt säte någon annanstans. Lindström redogör för hjärnans uppbyggnad, från lober och fåror ner på synapsnivå.
Enligt den nutida förhärskande teorin är medvetandet en samling intryck ordnade till en hel upplevelse. Dessa delintryck kallas för qualia. Exempel på qualia är förnimmelser som sött och grönt, men också känslor som smärta, skam och glädje. Enligt Lundström har qualia gett människan en fördel i evolutionen (till exempel gjort det lättare att orientera sig). Det skulle i sin tur betyda att medvetandet inte är en biprodukt av hjärnans informationshantering, som vissa neurofysiologer hävdar. Ni märker själva att ”Medvetandets gåta” inte är något man slöbläddrar i när tv:n står på.
Lindström kräver läsarens fullständiga uppmärksamhet, inte minst den febriga berättarstilen gör det ibland svårt att hänga med. De upphetsade pratstunderna med vännerna Janne och Jocke är tänkta att fungera som en guide för läsaren, en sorts här är vi nu och dit ska vi härnäst, och de är visserligen underhållande men också pratigt snåriga.
Bokens avslutande del är en riktig överraskning. Författaren prövar där en teori om evigt liv. Argumentet ser ut som följer: Eftersom universum är oändligt finns det oändligt många kopior av dig. När du dör fortsätter de andra att leva vidare. På andra platser i universum går en likadan version av dig upp på morgonen, sätter på kaffe och träffar kopior av familjemedlemmar. Därmed lever du vidare.
Vad jag inte förstår är detta: Även om jag har en exakt kopia, och våra medvetanden är exakt lika in i minsta detalj, är de väl inte gemensamma? Mitt medvetande upphör väl ändå när jag dör?
Lös gärna denna gåta för mig. I väntan på det gläds jag åt Jonathan Lindströms storögda entusiasm. ”Medvetandets gåta” påminner om att det största mysteriet, det du kan grubbla dig lika olycklig som lycklig av, är det du har inne i huvudet.