Farväl till landsbygden

Somrarna med Björkvik i politikens fokus är historia, noterar jag från semestern. Socialdemokraternas Mona Sahlin är inte intresserad av att upprätthålla företrädaren Göran Perssons sommartalstradition. Kanske för att hon inte vill associeras med sin företrädare allt för mycket - trots medansvaret för dennes politik. Kanske för att hon vill ha något eget. Kanske är det en kombination.
Sommaren har, med undantag för opinionssiffrorna, inte varit särskilt lysande för Mona Sahlin. På Gotland retade hon upp lokalbefolkning, sommargäster och de lokala partiföreträdarna genom att förorda en omfattande försämring av färjetrafiken. För Mona Sahlin är miljöhänsyn detsamma som en återgång till 1970-talets transportutbud, en värld där färre har råd att resa och vidga sina vyer. Varför så liten tilltro till miljötekniken och den svenska utvecklingskraften?
Och sättet hon avfärdar Björkvik som taleplats på, tyder på bristande fingertoppskänsla. S-ledaren vill inte sommartala om det inte luktar asfalt. Detta ska påminna om att partiet förlorade valet i storstäderna, och det går inte att invända mot. Men det Sahlin gör är att hon samtidigt förminskar landsbygdens värde. Som om det fanns en direkt motsättning mellan stad och land, när de egentligen är beroende av varandra.
En gammal festplats omgärdad av grönskande fält och träddungar, som den i Björkvik, är en strålande plats för ett sommartal. Den påminner på sitt sätt om att Sveriges framtid inte bara hänger på doften av asfalt utan också om att vi har politiker och entreprenörer som ser de stora möjligheterna med en levande landsbygd.
Återställarpartiet har andra mål. S-ledarens farväl till landsbygden är i sig anmärkningsvärt, men inte förvånande.