Moderaterna har utvecklat sin politiska kommunikation med flera divisioner. Partiet vet att man är överlägset de andra partierna i att sälja in berättelser och agerar därefter. Och för det mesta lyckas man sätta dagordningen för vilka begrepp som används i debatten.
När Socialdemokraterna började tala om ”arbetslinje”, ”utanförskap” och ”livspussel” var slaget förlorat. Smygande vann M problemformuleringsmakten i svensk politik.
Men även nya Moderaternas förmåga att vrida perspektiven har en gräns.
Högmod går före fall. När partisekreterare Sofia Arkelsten, med förnumstighet i tonen, skriver att Moderaterna tar ett första steg mot att förbättra ”öppenheten” i svensk politik, är argumentationen på gränsen till provocerande (DN 28/4). Till skillnad från C, FP, MP, S och V har Moderaterna konsekvent sagt nej till att redovisa sina partidonationer. Enbart under perioden 2000-2009 fick partiet 80 miljoner i hemliga donationer. Hur mycket pengar de Reinfeldska räknenissarna fick inför valrörelsen 2010 är fortfarande oklart.
I ljuset av Moderaternas tidigare mörkläggning väger Arkelstens nyvunna insikt om öppenhet lika tungt, eller lätt, som bomull. Sofia Arkelsten trycker på att Moderaterna i fortsättningen kommer att redovisa alla gåvor från privatpersoner på över 20 000 kr/per år. Däremot ger hon inga besked om vilken lagstiftning hon vill se kring lobbyism.
I stället skjuter Arkelsten, lagom till första maj, över bollen till LO:s sponsring av Socialdemokraterna. Argumentationen är förståelig. Den fackliga armkroken är ett växande demokratiproblem, i takt med att färre LO-medlemmar röstar på S.
Men nog för att första maj-tågen brukar innehålla sin beskärda del av betalda ombudsmän. Den här gången är den moderata argumentationstekniken väl genomskinlig.
Så länge Moderaterna delar grunduppfattning med SD och KD, bör varken Sofia Arkelsten, eller någon annan partihöjdare, tala alltför stolt om partiets vilja ”att bjuda in övriga riksdagspartier med ambition att nå en utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering”. Vilka privatpersoner som bjussar på småpengarna är ointressant, om sällskapen med de stora beloppen förblir okända.