Det där som vi kallar historia har alltid först varit akut verklighet och nutid för de människor som befann sig i händelsernas centrum. Kanske blir den insikten en chock för eleverna i en skola i Värmland en dag på 1990-talet när de ska ha historielektion och läraren börjar ställa frågor till Alma, som har kommit som flykting från Bosnien. Hur är läget där nu? Det är fortfarande krig.
När Alma väl har börjat prata kan hon inte sluta utan fortsätter tills det ringer ut och läraren tackar henne för en levande lektion i nutidshistoria.
Alma, hennes mamma och två syskon har lämnat ett land i sönderfall, dock med förhoppningen att bara behöva tillbringa en förlängd semester i Sverige. I det längsta har de svårt att se sig själva som flyktingar – de är ju egentligen bara en mamma och tre barn som leker i snön och gör andra vanliga saker.
Många år senare börjar Alma jobba som sufflös på Uppsala stadsteater. Hon gör det med en känsla av att det är nu det vänder, att hon ska tas upp i gemenskapen och bli upptäckt som dramatiker, men i stället blir teatern en sorts spegel av den svårfångade process som vi bukar kalla integration. Varje gång Alma gör ett litet felsteg påminns hon om att hon inte har rätt att ta riktigt lika stor plats som andra.
Författaren Alma Kirlic kom själv till Sverige som femtonåring och är bland annat spoken word-poet. Hennes debutroman förflyttar sig smidigt mellan minnen från den sista tiden i Bosnien och den första tiden i Sverige. Detta varvas sedan också med scener från en teaterproduktion i kris, med en viljestark regissör som försöker improvisera fram sin pjäs medan ensemblen nervöst kretsar kring den store konstnären och gör vad de kan för att hålla honom på gott humör.
Just i teaterscenerna hamnar Alma Kirlic ibland lite väl nära vissa tröttsamma stereotyper, men för det mesta vilar hon tryggt i sitt tillbakalutade, lite lakoniska sätt att berätta. Hon vågar vara subtil och får fram det hon vill utan att ta till skrikrösten. Uppbrottets smärta blir alldeles tillräckligt tydlig ändå, liksom känslan av att befinna sig utanför det man längtar efter att bli en del av.