Så mycket mer schlager än det framträdandet är inte aktuellt för bandet. I stället talar de sig varma för äldre stilar. Bluegrass, visa och folkmusik är termer som nämns tillsammans med bandet.
Det är dock en rätt missvisande bild. I alla fall till en del. Visst finns det rootsinfluenser där om man lyssnar riktigt noga. Men Abalone Dots låter relativt modernt. Vispop som är väl maskerad i akustiska instrument är vad det är.
Stämsång. Det kan lyfta vilken halvdassig dänga som helst, på samma sätt som dåligt utförd sådan kan sänka en riktigt bra låt. Abalone Dots behärskar stämsång till fullo. De får det att verka så enkelt. Bitvis önskar man nästan att de någon gång kunde slira lite i stämmorna, men icke. Det sitter verkligen i ryggmärgen. Och det är bra, för alla låtar är inte självklara och ibland i stort behov av just stämmorna.
Tempot är överlag lågt, och mellankolin är ständigt närvarande. Texterna behandlar naturligtvis sviken kärlek, men Abalone Dots drar sig inte heller för att beröra mer oväntade ämnen som skolmorden i Columbine, trafficing och jordens undergång.
Det är modigt, men det bör också kommenteras på något sätt. Och det är där det brister. Kontakten mellan bandet och publiken saknas helt. Publiken vill bli inbjuden, men avståndet upp till scenen är gigantiskt. Det är synd, för hade det funnits någon som helst tanke i mellansnacken hade spelningen blivit så mycket bättre och så mycket mer angelägen. Nu får vi en räcka låtar staplade på varann.
Bandet är riktigt bra på att skapa olika ljudbilder. Scenen är full av instrument som används smakfullt, och bytena går väldigt smidigt. Cellon är väl det instrument som känns mest tveksamt i sättningen. Snyggt att se på, men kommer inte till sin rätt. Det gör däremot nyckelharpan som ofta får kliva in och ange melodin.
Att få åka till Oxelösund är en fröjd, för här blomstrar verkligen kulturlivet. Utsålt och extrastolar, och en nyfiken publik. Synd att Abalone Dots inte tog chansen.