Den här veckan kommer klimatförhandlingarna i qatariska Doha in på de mer avgörande momenten. Nu landar ministrarna, bland andra Sveriges miljöminister Lena Ek (C). Förhoppningarna på resultat har varit begränsade, men likväl håller man tummarna för att det ska komma något som visar att det globala klimatarbetet har styrfart.
Vad är då rimligt att Doha-samtalen kan leda fram till? Det ursprungliga Kyotoprotokollet går ut den sista december. Det måste få en fortsättning i någon form, åtminstone något som liknar en brygga till ett nytt Kyotoprotokoll. För det är ett värdefullt exempel på hur stater kan samlas runt juridiskt bindande åtaganden för klimatets bästa.
Men det är nu bara stater som står för 15 procent av utsläppen som ingår. Resterande 85 procent står utanför – och där finns de stater som står för lejonparten av de klimatpåverkande utsläppen.
Viktiga ansträngningar görs också för att begränsa sidospåren. Från Sverige och EU:s sida är ambitionerna att nå en fortsättning på Kyotoavtalet och dessutom säkra en grund för en större överenskommelse 2015, ett mål som senaste mötet i Durban pekade ut.
2015 ska det sättas på pränt hur långt det globala klimatarbetet ska ha nått fem år senare, samt vilka delmål som måste nås längs vägen.
Parallellt med detta arbetar inte minst Sverige och Lena Ek för att mer långsiktigt förändra perspektiven i förhandlingarna. Resultaten av detta lär vi inte få se nu. I stället för att ha ständiga Svarte Petter-spel vid förhandlingsborden försöker Sverige och Norge lyfta fram möjligheterna med att ligga långt framme i teknikutvecklingen. I stället för att bara fördela bördorna, skulle de globala samtalen också kunna vara nyckeltillfällen för stater att få del av vinsterna med ett offensivt klimatarbete.
Pengar talar ett välbekant språk. Det gäller att visa hur tydliga åtaganden för världens bästa – investeringar i klimatvänlig teknik, hållbar energiproduktion och minskande utsläpp – inte bara är kostnader utan också leder till ett bättre, rikare liv i sällskap med fler växande gröna ekonomier.
Sverige har en hög internationell trovärdighet i de här frågorna, EU har uttalat gröna ambitioner – även om de kunde vara vassare. Lena Ek är en underskattad men skicklig förhandlare.
Det är de positiva ingångarna till dagarna i Doha.