Avgångna toppolitiker behöver inte följa en snitslad stig till generaldirektörskap, landshövdingeuppdrag eller ambassaduppdrag. Förr var det mer så. En granskning i Dagens Nyheter (7/8) ger vid handen att några av de mest namnkunniga före detta politikerna har skapat sig en relativt framgångsrik karriär som styrelseproffs, pr-konsulter, rådgivare eller lobbyister – med egna bolag.
Det är utmärkt när framträdande politiker väljer att starta egna företag. Fler får gärna göra det valet. Hellre det än eviga debatter om nivåer på politikerpensioner och skattefinansierade förmåner som krockar med arbetslinjens principer.
I förlängningen är det mycket nyttigt ur samhällssynpunkt att framgångsrika politiker prövar vingarna som företagare på den privata marknaden och dess villkor. Förståelsen för att företagandets och företagarens förutsättningar har då en chans att öka – även i partier där anställning ofta ses som det enda sättet att jobba på riktigt.
Ytterst få toppolitiker har lyckats gå från politiken till ett företagande där de i Joakim von Ankas anda kan bada i pengar. Den statliga sfären må ha gott om styrelse- och andra bolagsuppdrag där erfarna politiker kan finna en första födkrok efter tiden som politisk makthavare, men gräddfilen är inte så fet som det emellanåt antyds. Det finns gott om krass vardag också.
En som sadlat om på sistone är statsminister Fredrik Reinfeldts och de nya Moderaternas forna spinndoktor Per Schlingmann, numera egen företagare. Hans senaste krönika i Svenska Dagbladet (6/8) berör insikten om att företagaren inte har någon betald semester, garanterad av någon annan. Och en ledighet inte alls behöver vara fri från jobbfrågor, tvärtom. För väldigt många företagare är egen ledighet dessutom detsamma som uteblivna intäkter. Välkända politiska namn som Göran Persson, Pär Nuder och Maud Olofsson må dra in miljonbelopp till egna bolag, men det gör dem varken till genomsnittsrepresentanter för företagare – eller för politiker efter politiken.
Den insikten är bra att ha med sig i en tid där företagaren av diverse partipolitiska – och främst oppositionella – krafter målas ut som girigt och känslolöst löntagarfientlig, med profiten som enda profet. Sådana nidbilder är en skymf mot alla de företagare som sliter betydligt mer än 40 timmar i veckan för en ofta ganska alldaglig personlig månadsinkomst.