Det i ironiska sammanhanget är att Ygeman och övriga oppositionen därmed i stort ansluter sig till de argument som Alliansen framförde före valet 2006 och som den då socialdemokratiska regeringen med stödpartier då ansåg vara en närmast förödande utveckling. Nu verkar alla vara överens om att förändringen var nödvändig.
Men ändringar i lagen får naturligtvis följder för hur strandskyddsärenden hanteras. Om man ger utrymme för lokala beslut om dispens från strandskyddet, vilket regeringen fullt medvetet har gjort, kommer också bedömningarna att skifta. Det allra mesta kommer att vara sunda bedömningar utifrån de lokala förutsättningarna, men en eller annan kommer att vara mer tveksam som i det uppmärksammade fallet med Gotlands landshövding, det forna Miljöpartistiska språkröret Marianne Samuelsson och företagaren Max Hansson.
Det är dock inte ett oöverstigligt problem och får inte skymma det vettiga i att makten över strandskyddet har placerats närmare de stränder och de människor som direkt berörs. Det är faktiskt också värt att notera att det nu inte längre finns någon politisk kraft som vill återställa det gamla strandskyddet.
Skillnaden är dock att Alliansen låter bedömningarna av dispens från strandskyddet göras av kommunerna, medan oppositionen vill flytta tillbaka beslutsmakten till länsstyrelserna, längre bort från dem som berörs. Det handlar åtminstone till viss del om ideologi.
Flexibel argumentation
Politiska utspel i nyhetsflödens kölvatten ger ibland upphov till viss ironi. Så är fallet med gårdagens oppositionsutspel om ändringar i strandskyddslagen, ändringar som är relativt marginella. Till Ekot säger Anders Ygeman (S) att man vill ha en strandskyddslag som skarpt skydd i tättbebyggda storstadsområden och populära skärgårdsmiljöer, men friare tyglar i glesbygd och landsbygd.
Så jobbar vi med nyheter