De arabiska frihetsrevolterna har inte bara lärt oss att stora delar av befolkningen tröttnat på sin brist på frihet. Den främsta slutsatsen av upproren i Nordafrika och Mellanöstern är att FN, som ska arbeta för en värld präglad av fred och mänskliga rättigheter, aldrig varit mer skadeskjutet.
FN är den internationella politikens heliga ko. Få debattörer vågar ifrågasätta organisationens verksamhet, ännu färre är beredda att kritisera vilka resultat arbetet egentligen leder till. Det gäller inte minst liberaler, vars självklara betoning på vikten av internationellt samarbete, ofta har lett till en okritisk hållning mot FN.
I vinter har bilden sakta börjat förändrats. I nya boken ”Mr chance” är den svenska topptjänstemannen Inga-Britt Ahlenius knivskarp i sin kritik mot FN:s generalsekreterare Ban-ki Moon. Ahlenius beskriver en internationell organisation svårt plågad av korruption, misskötsel och slarv. Hon slår även fast att Ban är en svag ledare. Och alla som följt FN:s uttalanden, eller snarare brist på uttalanden, i samband med händelseutvecklingen i arabvärlden bör vara benägna att hålla med.
Men FN:s kris för djup för att kunna förklaras med generalsekreterarens svaga ledarskap. FN har under flera decennier vuxit sig allt svagare. När ett land som Libyen tillåts vara medlem i organisationens råd för mänskliga rättigheter - i “gott” sällskap med Kina och Kuba – förlorar FN sin demokratiska och politiska trovärdighet.
Organisationen är på god väg att förvandlas till en arena för skurkstater – vilka har som främsta mål att framstå som goda demokratier.
Tyvärr lyssnade alldeles för få på senator John McCain när han, under sin presidentkandidatur, lanserade begreppet “League of democracies”. McCains idé var att ett antal av världens mest betydelsefulla demokratier, skulle utgöra ett politiskt alternativ till det av diktaturer så lamslagna FN.
Det är en klok tanke, som aldrig känts mer aktuell än när Muammar Gaddaffi skjuter på sin egen befolkning.