Folkhemmet – det svenska skrytbygget som alla gillar

Kanske är det socialdemokratins vilsenhet som gjort det, kanske den ekonomiska krisen eller Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken, men plötsligt ska alla skriva om folkhemmet.
Vi pratar om ett tiotal böcker, utgivna på etablerade förlag, som riktar strålkastarna mot 1900-talets största svenska skrytbygge. Nu populärare än någonsin.
”I dag slåss alla partier, från socialdemokrater till Sverigedemokrater, om äganderätten till begreppet.” Så skriver ekonomihistorikern Jenny Andersson i sin bok ”När framtiden redan hänt” (Ordfronts förlag).
När Andersson googlar på folkhemmet toppas träfflistan av en nationalistisk hemsida för ”blågula frågor”.
När jag gör detsamma landar jag i en möbelaffär (”moderna och prisvärda möbler av hög kvalitet”). Folkhemmet kan i dag, till socialdemokraternas förtret, inredas i vilken färg som helst.
Men alla som anklagar socialdemokraternas motståndare för att stjäla partiets begrepp och program borde studera folkhemmets historia. Eller snarare själva ordets.
Ett ”folkhem” var i slutet av 1800-talet en lokal där fattiga kunde köpa böcker och tidningar till lägre pris. Uttrycket togs upp av högerpolitikern Rudolf Kjellén, som liknade det goda samhället (”folkhemmet”) vid en organisk helhet där alla visste sin plats i klasshierarkin.
Socialdemokratiernas partiledare Per-Albin Hansson måste ha anat stora PR-möjligheter. Han lånade ordet till ett riksdagstal år 1928 (kallat ”Folkhem, medborgarhem”) där han yttrade de bevingade orden: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”
Folkhemmet som vardagsrum, centraluppvärmt.
Men också väl isolerat mot allt och alla som gick utanför normen.
Ett tag gick det hur bra som helst. I alla fall på papperet. Under femtio- och sextiotalets guldår var tillväxten god och arbetslösheten låg. Så minns eller föreställer sig de flesta folkhemmet. Subventionerade bostäder, utbyggd service, höga skatter, statligt ägande, framtidstro.
Sen hände nåt.
Det var som om väggarna började ge vika så fort det blåste. Som om det socialdemokratiska partiet någon gång under sjuttiotalets krisår plötsligt insåg att tillväxten inte var evig, att det fanns en omvärld och att samspelet med den till stor del avgjorde hur mycket pengar man hade att satsa på skola och gratis tandvård.
”Förnya folkhemmet!”, utropade partiledningen 1982 och ungefär samtidigt började finansminister Feldt och hans närmaste män i hemlighet att genomföra en serie nyliberala reformer.
Oundvikligt? Kanske rentav bra? Det beror naturligtvis på vem du frågar.
Men kanske ligger den stora revolutionen inte i ekonomin, utan i den ökade betoningen på Individen. Och det gäller såväl i socialdemokratins idévärld som övriga partiers. Gradvis, nästan omärkligt, har den omdefinierat vår bild av hur människan fungerar, vad som får henne att växa och leva ett gott liv.
Bereden väg för ord som ”frihet” och ”ansvar”.
Det personliga ansvaret är en stark litterär trend. Ann Heberlein skrev förra våren en stridsskrift med den ironiska titeln ”Det var inte mitt fel” och psykiatern David Eberhard utkommer i dagarna med boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Lägg därtill alla självhjälpsböcker, som utan undantag lägger problemen och lösningen hos den enskilde.
I boken ”Folkhemmets balkanisering” (Ekerlids förlag) är högerdebattörerna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt, inne på samma (ansvars)linje. De skriver:
”Frågan är hur det kunde bli så här? Varför känner sig människor kränkta och diskriminerade över allt möjligt när vi, trots allt, måste leva i ett av världshistoriens mest toleranta samhällen någonsin.”
Trots att många av de värderingar författarna vänder sig emot formulerades redan 1928 vill de inte hamna utanför folkhemmets nyvunna strålglans. Boken avslutas med en hyllning till Martin Luther King(!) och Per-Albin Hansson.
I det goda hemmet, menar författarna, ska gruppers rättigheter inte väga tyngre än den enskildes. ”Inga kelgrisar, inga styvbarn. Alla lika.” Folkhemmet som högerns drivhus.
Med ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval vacklar oppositionen mellan förändring och nostalgi. In i det sista klamrar man sig fast vid en ideologi byggd på hemlängtan.
Men tyvärr är rollen redan upptagen. Av Sverigedemokraterna.
Det främlingsfientliga partiets valmanifest 2006, som utsöndrade rädsla från varje stavelse, inleddes med orden: ”Trots många brister var det svenska folkhemmet länge ett samhälle präglat av framtidstro, trygghet och gemenskap.”
Det är flätor, mamma vid spisen, lintottar som skjuter slangbella och skrapar knäna.
Inget om tvångssteriliseringarna, likriktningen, teknokratin.
Folkhemmet som drömhus.
Att byggas i valfri färg och form.