För jag vägrar att tro det värsta

Det står en övergiven, upplåst gammal herrcykel vid sidan om busskuren. Här borde det klicka till och en flashback med uppmaningar som har blivit inpräntade i min hjärna sedan lekis borde komma rusande. Du ska inte följa med någon man upp i skogen även om han bara vill bjuda på godis! Skrik så högt du orkar! Lita aldrig på en främmande gubbe som vill ge dig lift! Men icke sade nicke. Nu står jag där, med hörlurarna tätt intill öronen med högsta volym, trots att jag senast en sommarnatt fick höra Lyssna inte på musik när du går hem, jag vill inte att något ska hända dig.

Men vem skulle anfalla mig bakifrån medan jag lugnt står här och har trumsolo för mig själv? Vem skulle våldta och misshandla mig? Sådant händer bara de där tjejerna som man läser om i notiserna, vars våldtäktsmän släpps på fri fot eller får mildrad dom. De där tjejerna som har drabbats av saker som gör att man blir upprörd och tänker att så
här kan det inte fortsätta, för att sedan bläddra
till nästa sida.
Min verklighet är inte densamma som de där tjejernas. Jag vandrar i någon protesterande fantasivärld där jag inte är rädd och inte tänker det värsta om allt, där jag inte kramar hårt om nycklarna då jag går ensam på Storgatan mitt i natten (okej, det har hänt), bara för att jag råkar vara tjej.

Nu när jag läser det här tänker jag genast: är du dum i huvudet Jessica, så klart att du måste vara förberedd, så klart att du inte kan betrakta hela världen som full av änglar tills den dag då det slår till och någonting händer. Men då kommer frågan, kommer det att hjälpa mig att vara rädd hela livet, för att det kan ju faktiskt hända mig? Skulle jag vara bättre förberedd om jag hade gått runt och nervöst kollat mig över axeln in i buskagen i tron att en runkande snuskgubbe ska sitta där? Nej, det tror jag inte.

För jag vägrar att tro det värsta

Det är mörkt, sent, kallt, regnigt och så där rått på alla sätt. Egentligen ett ganska läskigt väder, upplagt för att någonting hemskt ska hända.