Sent i tisdags kväll hämtade det svenska herrfotbollslandslaget upp ett till synes hopplöst underläge, 0–4 mot Tyskland, till oavgjort 4–4 på Olympiastadion i Berlin. Inom loppet av 35 minuter. Låt mig göra en jämförelse med läget i svensk politik efter gårdagens partiledardebatt.
För det första, oppositionen är inte alls att likställa med Tyskland i fotboll. Men höstbudgeten var ett taktikskifte från regeringens sida i mandatperiodens halvtid. En allians som mest hade försökt att täcka ytor på egen planhalva, började gå framåt, ta initiativ och kämpa om varje kvadratmeter terräng. Det gör skillnad.
För det andra, statsminister Fredrik Reinfeldt är förvisso inte lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic. Där Zlatan är impulsiv är Fredrik eftertänksam. Där Zlatan är artist är Fredrik snarare välanpassad. Det de har gemensamt är förmågan att växa med sina roller – utan att behöva ursäkta sig för sitt ego.
Den som vill vinna något måste ha mod och kraft att gå framåt. Det gjorde Jan Björklund (FP) i ett vasst replikskifte med Mikael Damberg (S) om utbildningspolitiken och Fas 3-problemen. Det gjorde Annie Lööf (C) när hon pressade Jimmie Åkesson på vilka integrationspolitiska förslag han har. Sverigedemokraten svarade för övrigt att han inte behöver ha några. Sådan är populismen.
Svensk partipolitisk debatt är för icke-socialister fortfarande lite som att spela på bortaplan. Folkhemmets gamla träläktare skuggar spelytan. Så när Fredrik Reinfeldt rullade iväg sin vassaste passning i debatten, var det nog inte alla som hängde med.
Socialdemokraterna hävdar att de halverade arbetsgivaravgifterna för unga inte har någon inverkan på jobben. Trots det kompenserar de i sitt budgetalternativ kommuner och landsting så att de inte ska tvingas att säga upp unga när S höjer arbetsgivaravgifterna igen. Det privata näringslivet, jobbmotorn som alla kloka politiska affärsplaner måste vårda, och de unga som jobbar där får betala. Varslen blir fler när det blir dyrare att anställa. Precis som herrfotbollslandslaget klev fram och fann motståndarnas svaga punkt har alliansen här funnit en uppenbar spricka i S-retoriken.
Alliansen har lärt sig att spela väl på andras arena men den har kvar att göra sin hemmaplan till något som motståndarna ser som något mer än en mäktig Borg. För även om opinionen må se bister ut för tillfället så kan inte alliansen nöja sig med att jaga kvittering. Det är bara segrar som räknas.