– Jag tror att varje människa har sin väg att gå och det är alltid frivilligt att acceptera tron på Gud eller att inte göra det, säger Roland Johansson.
– Sedan har det naturligtvis betydelse var man växer upp, gemenskapen och allting.
I Rolands fall hade det sistnämnda nog stor del i både hans religiösa tro och i beslutet att bli pastor. Han växte upp i Nässjö, där kyrkan och församlingen enligt honom var en välkänd och aktiv kraft i samhället. Föräldrarna var troende men inte anslutna till någon församling, men hade på den tiden mycket gemensamt med Frälsningsarmén.
– Som ung kom jag in i söndagsskolan och sedan i ungdomsarbetet. Jag tillbringade min mesta fritid i kyrkan, spelade i en musikkår och var aktivt intresserad, säger Roland.
Viljan att engagera sig i kyrkan just i egenskap av pastor kom tidigt i hans liv. Redan som fjortonåring nämnde Roland det för sin mor, som då berättade att hon själv hade varit färdig att gå ut som frälsningsofficer, ett yrke inom Frälsningsarmén som motsvarar pastor eller präst. Men så blev det inte, så när Roland föddes ska hon ha bett till Gud att ta hand om hennes pojke och bruka honom i sin tjänst.
– Det var så det började, menar Roland Johansson.
Några år senare, och fortfarande i tonåren, började han studera till pastor på en folkhögskola. Där fick adepterna prövas i bland annat hur väl man kunde tala inför människor, och hur man förde sig och betedde sig bland folk.
– Det är så olika: en del har lätt för att tala, andra för att uttrycka sig. Andra har det svårare, men det behöver inte vara sämre för det, säger Roland.
De aspirerande pastorerna fick gå igenom praktiska prövningar och under några år var Roland ute och jobbade i olika församlingar. Man kan likna det vid praktikplatser där pastorseleverna vägleddes och fick hjälp med att komma in i yrkesrollen. Roland trivdes tidigt med att vara pastor och som 25-åring var han en färdigutbildad sådan.
– En stor uppgift är att predika, det har jag tyckt om och trivts med mycket, berättar Roland.
– Sedan har jag även ägnat mycket tid åt att besöka gamla och sjuka, och människor som har det svårt.
Under alla år som pastor har det viktigaste för Roland varit att försöka möta många olika slags människor utan förutfattade meningar. Om han får säga det själv har han haft lätt för att prata med människor och som ung var han social och sökte mycket kontakt med folk.
– Det skiftar ju mycket, men egentligen är människor i allmänhet väldigt fina och sköna att ha att göra med, menar Roland.
– Alla har olika svårigheter och prövningar, men kan man bara hitta en tråd fram till dem så är det öppet, tillägger han, samtidigt som Roland är noga med att understryka att det inte är alla som han mött som han kunnat nå fram till – långt ifrån.
– Jag försöker vara så naturlig som möjligt, det tror jag är det viktigaste, säger han.
Har du någonsin vacklat i din tro?
– Nej, den har funnits med hela tiden, svarar Roland, som beskriver sin tro som enkel och naturlig.
– Jag ber till Gud och känner och upplever en trygghet däri. Så enkelt är det för mig.
Har du någonsin sökt tecken från Gud?
– Vissa gånger söker man väl tecken, men det viktigaste är att känna närvaron och tryggheten i Guds nåd, svarar Roland och avslutar:
– Om morgondagen vet jag inget, inte vet jag heller hur livet kommer gestalta sig, men för mig är det av underordnad betydelse. Jag tror på det som är skrivet genom Ordet och genom Ordet lever jag vidare.