Ibland är det viktigt att få perspektiv. Inte för att förklara bort de brister som finns, utan för att se vilken privilegierad värld vi ändå lever i. Det går att känna en viss stolthet över att fattigdomsbegreppet i Sverige verkar handla om familjer som behöver välja bort märkeskläder och mobiltelefoner.
På flera sätt är Sverige en skyddad verkstad. Däremot växer för många barn upp i ekonomiskt utsatta familjer. Arbetslöshet påverkar hela familjen. Barnen drabbas när mamma och pappa inte har ett jobb att gå till. Och när klasskamraterna får åka på den där efterlängtade resan, är vetskapen om att vi lever i ett av världens rikaste länder en klen tröst. Det är en känsla av fattigdom som förtjänar att tas på allvar.
Men när allt fler politiker lyfter barnfattigdomen, och försöker att göra den till sin, innehåller retoriken en stor dos cynism. Håkan Juholts löfte att ”utrota barnfattigdomen” är förmodligen ett av de mest utstuderade, känslokalla uttalanden som en svensk toppolitiker har fällt. Både Juholt och Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin, som i söndags diskuterade fattiga barn med socialminister Göran Hägglund i SVT:s Agenda, är medvetna om att inga politiker vill se barnfattigdomen öka. De är också medvetna om att motmedlet är att få barnens föräldrar i arbete. Men på ett kommunikativt skickligt sätt försöker en desperat socialdemokrati, på desperat jakt efter frågor i vilka partiet kan sätta dagordningen, skapa bilden av att borgerlig politik genererar fattiga barn.