Jon, som är sexton år och mer intresserad av ord och kunskap än de flesta jämnåriga killar, har inte särskilt många vänner ”in real life”. Till och med i sin familj är han något av en ensamvarg, och särskilt hans mamma har svårt att acceptera honom som han är. Ändå tycker han själv att han mår bra, tills han får en ny svensklärare som plötsligt ser och förstår honom.
Jon förstår att han har saknat något och att Liselotte kan ge honom det. Samtidigt blir det med tiden allt tydligare att Liselotte vill ha något som Jon inte kan ge henne.
Det är egentligen bara själva upprinnelsen till relationen som känns verklig. Efter hand blir allas beteenden och reaktioner allt konstigare, och Marie-Chantal Long måste låta Jons kompis förklara för Jon (och läsaren) vad som egentligen händer. Till slut försvinner all dynamik, och spänningen självdör.
En av de frågor som författaren vill ställa är om något blir annorlunda när det är kvinnan som är förövaren. Med hjälp av en sorts inverterad parallellhistoria, där Jons pappa anklagas för att ha förgripit sig på en av sina adepter i handbollslaget, belyser hon övergreppsproblematiken från olika håll. Det är ambitiöst men alltför uppenbart konstruerat.
Marie-Chantal Long har flera böcker bakom sig och visar prov på en fin känsla för ordens skiftningar och textens rörelser. Tyvärr hjälper det inte stort när de dramaturgiska bristerna är så stora som i ”Vi är väl vänner!”. Den här berättelsen har helt enkelt inte hittat sin form.
Förbjuden passion i klassrummet
Vem minns inte Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor” och den förbjudna passionen mellan läraren och eleven, stulna ögonkast och kyssar i kritdammiga skolsalar? Marie-Chantal Longs ”Vi är väl vänner!” är lite av en litterär motsvarighet, men med en helt annan sensmoral.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!