Förbundskaptenen besökte Tessin

Någon måste gå i bräschen. Och jag är villig att göra det, säger Kristina Landgren Carestam.
För två år sedan blev hon förbundskapten för herrlandslaget i innebandy. Den första kvinnliga förbundskaptenen för ett manligt landslag i Sverige överhuvud taget.
Reaktionerna var många.
Det är klart det blev det. Det var ju ett av de attraktivaste jobben man kan få, säger hon efter avslutad föreläsning för på idrottsprogrammet vid Tessinskolan.

Trots att hon hade massor av rutin från att träna killar på högsta nivå och även från att träna landslag var det många som ifrågasatte valet.
Men det är inte spelarna som varit det största problemet.
Det har varit ringen utanför spelarna och laget.
Att det blev innebandyn som var först med att ta detta steg är inte så konstigt, menar hon.
Det är en ung sport. Alla vill framåt. Alla är i samma ålder, säger hon på sin pigga göteborgska.
Det har varit Kristinas lycka.
Jag förstår att jag inte kommit lika långt om jag varit i en annan lagidrott.
Partilletjejen hamnade i innebandyn av en slump. Egentligen var hon hästtjej.
Jag hängde med en kompis till första innebandyträningen.
Då var hon 16 år. Redan 23 år gammal slutade Kristina spela innebandy. Hon blev omedelbart tränare i stället. Nu har hon varit tränare i 12 år. Och även hunnit bli trebarnsmor.
I min värld finns det inget som är typiskt kvinnligt ledarskap.

Hon ser sig som rak och tydlig person.
Jag kanske måste vara det ännu mer för att jag är tjej, säger hon och erkänner att det ibland är extra bra att ha assisterande förbundskaptenen Ulf Hallstensson vid sin sida.
Jag har ingen förståelse för att det brinner i proppskåpet. Att manliga spelare kan gå fram till domaren och säga i princip vad som helst. Då är det bra att ha en manlig kollega, förklarar hon.
Att det finns manligt och kvinnligt manér på plan är något som man får leva med ett bra tag till tror Landgren Carestam.
När en kille missar en straff tittar 99 procent på klubban. Tjejer tar det personligt, exemplifierar hon.
Annars så är det egentligen inga hemligheter som ligger bakom hennes framgång.
Mycket handlar om vilja och att våga. Min pappa sa att jag skulle fråga mig kommer jag att dö av det här. Om svaret var nej kör du på.
Och en sak gör hon klart.
Man kan inte bli älskad av alla. Det måste man lära sig att hantera.
Vad har hon då för råd att ge andra tjejer.
Se till att ha ett stort kontaktnät, säger Kristina Landgren Carestam.
Och jobba i team. Man kan inte kunna allting. Och ha en glasklar rollfördelning.
När de andra mer traditionella lagidrotterna ska få någon efterföljare i samma position som henne kan Kristina inte svara på.
Det blir när någon kommer som har den rätta kompetensen.
Än så länge är hon unik.
Och står alltså vid ett stort mål VM. Det blir det sista hon gör på landslagsnivå. Efter VM slutar hon som förbundskapten och går i stället tillbaka till sin hemmaklubb Pixbo Wallenstam i Göteborg.
Då förhoppningsvis både unik och med en guldmedalj runt halsen.