Fördomar . . .

. . . det finns överallt, hela tiden. Det är intressant med fördomar, alla har råkat ut för dem vid något tillfälle och det är himla lätt att göra det själv, döma någon utifrån hur personen uppträder.
Det finns väl ingen människa som undgår fördomar egentligen, alltid finns det någon som tycker annorlunda än vad man själv gör.
Det är svårt att ha ett öppet sinne för allt, rätt vad det är så kommer det en människa i ens närhet som gör något totalt främmande än vad man själv skulle ha gjort. Är du en renlevnadsmänniska och ser en hemlös människa på gatan, kanske du dömer ut honom för att han inte tar tag i sitt liv och har ett jobb eller liknande.
Jag har ett mycket mera öppet sinnelag än för några år sen. Som jag ser det nu, finns det olika typer av människor och alla lever olika, det är inte så mycket man kan göra åt saken. Men när en människa går över gränsen och blir våldsam mot andra, så måste andra gripa in så den personen inte skadar sig själv och andra.
Jag tror inte det finns en enda människa som är utan fördomar. Olika kulturer har olika synsätt och det kan vara svårt att få in någon annan synvinkel då.
Det finns många typer av fördomar. En missbrukare har utvecklat vissa fördomar mot andra. En psykiskt funktionshindrad människa har svårt att hävda sig bland andra och möter fördomar från dem som anses normala. Grejen är den att normala människor alltid har fördomar mot dem som anses annorlunda i samhället.
Varför har vi så lätt att döma andra, just för att de inte tänker likadant som en själv, som lever på ett annorlunda sätt?
Vad ger oss rätten att prata bakom ryggen på folk, sprida rykten och glädja oss åt andras olycka för att vi själva inte förstår?
Annika Nyström