Förening ger stöd till dementas anhöriga
Att ha en maka eller maka, mor eller far drabbad av demens är svårt. Nu bildas en förening som kan ge stöd i det tunga arbetet.
Vi som drar i gång föreningen är visserligen yrkesverksamma inom demensvården, men tanken är att de anhöriga själva ska ta över så småningom.
Demensförbundet på riksplanet skjuter till ett mindre startkapital. Vuxenskolan ställer upp med hjälp och Trosa kommun med lokaler. Den nybildade föreningen har också fått en del starthjälp av systerföreningen i Nyköping.
Så ni ställer alltså upp ideellt samtidigt som Trosa kommun sparar 1,6 miljoner på demensvården?
Nja, Carola Blomgren ser det inte så. Inte heller Bojan Andersson som är undersköterska på Ängsgården eller Inger Hästbacka som ansvarar för demensdagvården på Häradsgården.
En förening hade behövts oavsett hur mycket kommunen satsar, menar de.
Tänk dig att du varit gift i 40 år när din livskamrat plötsligt går igenom en personlighetsförändring. Du drabbas av sorg. Vrede. Förtvivlan. För barnen är det inte lättare. Vem klarar att bli förälder åt sin gamla mamma eller pappa?
Sorgen blir dubbel. Först när sjukdomen debuterar, sedan när den nära och kära avlider.
Behovet av information och stöd av andra i samma situation är stort. Att träffas och prata i anhöriggrupper kan vara lösningen.
Kanske går det att så småningom ordna en lokal liknande den som redan finns i Nyköping. Behovet ökar hela tiden. Befolkningen blir allt äldre. 1940- och 1950-talens stora barnakullar går snart i pension.
Genom vårt yrke träffar vi många anhöriga och vi känner för dem. Men egentligen är det här inget märkvärdigt. Det handlar om vanlig medmänsklighet, säger Bojan Andersson.
Så jobbar vi med nyheter