I grunden bedriver Rädda Barnen ett beundransvärt arbete. När organisationen slår larm om att barnfattigdomen ökar, kan man inte, som DN:s ledarskribent Hanne Kjöller, slå ifrån sig rapporten med argumentationen att barnfattigdomen är värre på andra kontinenter (DN 2/2).
Det är en bisarr tanke att svenska barn ska vara nöjda, så länge de har en bättre livsmiljö än sina jämnåriga i Sudan. Kjöllers resonemang faller på samma principer som många av hennes kritikers; fattigdom bör aldrig sättas i relation till andra, utan måste utgå från varje enskilt barn. Vänsterpolitiker, som menar att en ökande barnfattigdom har sin förklaring i Alliansens politik, är lika intellektuellt oärliga som Hanne Kjöller.
Fattiga barn blir inte rikare, för att rika barn blir fattigare.
På debattsidan i dagens SN driver Lotta Johnsson Fornarve tesen att barn är fattiga, för att deras föräldrar är fattiga. Det är en god utgångspunkt. Om barnfattigdomen ska kunna besegras, behöver politiken erbjuda alternativ till den nyfattigdom som tenderar att gå i arv inom familjer.
Problemet för Johnsson Fornarve är att Vänsterpartiets främsta politiska mål är att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det är ett ideal som kan upplevas som eftersträvansvärt, men som i princip ökar, snarare än minskar, fattigdomen. Relativ jämlikhet har aldrig besegrat fattigdom. Bara för att inkomstnivån i en familj, eller i ett bostadsområde, sjunker, får inte en annan familj, eller ett annat bostadsområde, mer pengar att röra sig med.
Barnfattigdom är ett större problem än att inte kunna åka iväg på en sportlovsresa. Hela diskussionen trivialiseras genom att fokusera på guldkanterna i tillvaron. Inte heller får vi glömma bort att vi lever i en välfärdsstat, som erbjuder fri tillgång till kultur med hjälp av till exempel folkbibliotek. Kan man inte gå på bio, kan man ägna sportlovet åt att läsa böcker. Det är en guldkant som i allra högsta grad är gratis.
I ett längre perspektiv är det enda som betyder något, för att bryta en växande barnfattigdom, att öka föräldrarnas möjligheter att försörja sin familj. Det görs inte genom att höja skatten för den arbetande befolkningen, utan genom att ge samtliga medborgare självförtroende nog att förbättra sitt kulturella och intellektuella kapital.