I veckan skrev jag en text vilken utgick från Almgården i Malmö. Huvudtesen var att SD:s väljare står att finna i områden som aldrig hyllas av någon: de som varken representerar modernitet eller mångkultur. ”De inglasade balkongernas folk” (SN 22/9).
I Almgården röstade 29,9 procent på Sverigedemokraterna. Det är en på flera sätt extrem siffra. Däremot är det enkelt att hitta exakt samma tendenser i övriga delar av landet. I texten lyfte jag fram promenadavståndet mellan Oppeby och Brandkärr.
Nu har jag dessvärre fått ännu mer kött på benen. De senaste dagarna har jag studerat valresultaten – och dragit en illavarslande slutsats. Det finns minst ett Almgården i varje stad. Den tidigare vedertagna tesen att det är individer som aldrig träffat några invandrare, som röstar invandrarfientligt, var ett luftslott.
Luftslottet sprängdes i bitar i söndags.
På Storvretesvägen i Botkyrka röstade 12,03 procent på Sverigedemokraterna. Den ligger 6,4 kilometer från Alby. På Järpstigen i Södertälje röstade 11,76 procent på Sverigedemokraterna. Den ligger 2,6 kilometer från Ronna. På Fröslundavägen i Eskilstuna röstade 13,21 procent på Sverigedemokraterna. Den ligger 2,8 kilometer från Nyfors.
I traditionellt så liberala Uppsala är statistiken likadan. På Skomakarberget i Uppsala röstade 8,45 procent av befolkningen på Sverigedemokraterna. Det ligger inte ens två kilometer från Gränby.
I stad efter stad, i landsdel efter landsdel, upprepas tendensen. SD har sina fästen i områden som ligger två till sex kilometer från välkända utanförskapsområden. Motargumentet – att partiets väljare aldrig har mött andra kulturer – faller alltså platt till marken. De lever vägg i vägg med mångkulturen. Och de gillar inte vad de ser.
Den slutsatsen är betydligt jobbigare, än att konstatera att okunskap leder till jobbiga åsikter. Ändå är det ur vår nya verklighet som de etablerade partierna måste vinna debatten mot Jimmie Åkesson. Annars står etablissemanget där igen efter nästa val.
Förfärat över ”främlingsfientligheten”.