Rut-avdrag och sänkt restaurangmoms i all ära. Fler jobb och högre välstånd kan i framtiden endast garanteras genom nya innovationer och bättre kunskap. Sveriges rikedom vilar på ett arv av uppfinningsrika entreprenörer som Lars Magnus Ericsson och Gustaf de Laval. Vårt framtida välstånd bestäms till stor del av vår förmåga att fostra dess moderna motsvarigheter.
Därför bör kritiken tas på allvar.
Att det offentliga ska ställa upp med rejäla resurser för att stötta den akademiska forskningen är alla riksdagspartier, oavsett färg, ense om. Både basanslag och riktade forskningsbidrag har ökat kraftig på senare år, mellan 2005 och 2009 med hela 14 procent. Men en allt större andel av pengarna används inte. Fyra av tio kronor som universiteten får i forskningsbidrag läggs på hög. Jämfört med 2005 har de outnyttjade medlen ökat med 75 procent.
Universiteten hinner inte förbruka resurser i samma takt som de kommer in.
Regeringens önskan har varit att genom mer resurser bredda forskningen och samtidigt skapa en vassare spets av riktigt framgångsrika vetenskapsmän. Förutsättningen för att det ska lyckas är en god grundutbildning, med många toppstudenter som väljer att göra akademisk karriär. Där går utvecklingen i motsatt riktning.
Undervisningstimmarna har på många program blivit färre och antalet forskarstudenter sjunker stadigt. Ur denna sviktande grogrund ska allt fler professorer, forskare och lektorer rekryteras.
Det säger sig självt att kvalitén då får stryka på foten.
Hos den växande massan forskare spenderas allt mer tid på att formulera ansökningar som aldrig beviljas samtidigt som ett fåtal stjärnakademiker överöses med mer pengar än de kan spendera. Hälften av de bidrag som lämnats outnyttjade har tilldelats en tiondel av alla forskare.
Någon snabb lösning finns inte, problemet är institutionellt. Forskarstudenterna är få och gör ofta karriär på samma lärosäte som de studerat. Konformism belönas.
I längden krävs mer resurser till grundutbildningen, men också en globalare attityd till kompetens. Att söka sig till andra lärosäten, gärna till andra länder, berikar och föder kunskap. Det borde uppmuntras.
Innovationskraft och uppfinningsrikedom går inte att kommendera fram, hur mycket forskningsbidrag som än beviljas.