Bara tv-skärmarna är av modernt snitt i den i övrigt 80-talstypiska panelen från vilken drifttekniker Jörgen Nielsen manövrerar traversen som flyttar lådorna med radioaktivt material inne i bergrummet.
Under hösten har förhandlingen om slutförvar av använt kärnbränsle pågått i mark- och miljödomstolen i Nacka. Kommer kopparkapslarna att hålla i de flera hundratusen år som det tar för radioaktiviteten att klinga av? I januari lämnar domstolen sitt besked till regeringen. Men för radioaktivt skräp som den gamla R2:an som räknas som långlivat låg- och medelaktivt avfall finns inga färdiga planer på slutförvar. Platsen måste vara säker lika länge som bränsleförvaret.
Det fanns ingen anordning för att pumpa ut den
Christoffer Ellmark, projektledare
När Studsvik byggdes upp på 1960-talet var framtidstron på topp och kärnkraften var den energikälla som skulle bygga folkhemmet. Och synen på det radioaktiva avfallet var en helt annan än i dag. Spåren av det syns fortfarande ute vid Studsvik och företaget Svafo, som ansvarar för avvecklingen av R2:an, har jobbat i flera år med att ta hand om radioaktivt avfall från Studsviks ungdom.
Här fanns bland annat två betongsilos under marken som vardera rymde 145 kubikmeter radioaktiv vätska.
– De var konstruerade med rör för att hälla ner vätskan, men det fanns ingen anordning för att pumpa ut den. Det är lite talande för hur man tänkte då, säger Christoffer Ellmark, projektledare för avvecklingen av R2:an.
Betongsilosarna finns kvar, men är nu friklassade från radioaktivitet.
Byggnaden som kallas AT – "Aktiva tråget" – står också kvar, men har tömts på gammalt radioaktivt avfall från den tidiga verksamheten. Här placerades avfall i cylindriska betongrör som inte var helt lätta att tömma.
– En transportflaska placerades över hålet och med hjälp av lina med krok på fick man dra upp radioaktivt avfall i transportflaskan innan det kunde flyttas till en "hotcell" där det kunde sorteras och packas om med mekaniska armar, berättar Christoffer Ellmark.
En hotcell är ett isolerat utrymme bakom en glasruta där man med mekaniska griptänger kan hantera radioaktiva delar.
För två år sedan monterades forskningsreaktorn ner ute vid Studsvik. I samband med nedmonteringen berättade Roland Caftemo om den anda som rådde ute vid Studsvik när allt byggdes upp: